As Autumn Falls. Möjlig låt? Någon?

As autumn falls there's nothing left but empty words, slowly fading away.
As autumn falls there's nothing left but forgotten promises, never to be held.
As autumn falls there's nothing left but emptiness, tearing us apart, leaving us alone to rot.

Unable to be awaken to our normal selves we remain empty never to live again.
Never to be loved, never to feel the taste of life, never to feel the warmth of another.

Why? I ask myself, why does it have to be like this? With no answer in my hand I stand here, a victim of autumns might, nothing but a slave, a tool to fullfill the demands of this dark world.

Is this the meaning of life? To be tortured, abused by forces far stronger then myself. To be pushed around, constantly being crushed to the ground. Humiliated, dishonored, am I worth no more?

This is our world and it most-likely wont change. Darkness, evil, a constant disease, slowly dragging us down in the filth, letting us handle things we don't need.

I want hope, I truly want to believe that this some day will all fade away. Though, now, I feel nothing but hate. Hate for the world that just causes pain.

Sometimes I ask myself "is this just a game?" "How far can we push them before they all break?" Why can't they see us suffering? We can't take no more pain. Our minds are corrupted, no one is sane.

I've tried to forgive, I've tried to forget. I'll never regret.

Powerless I am, nothing I can do but to watch our world turning to dust.

As autumn falls there's nothing left but emptiness. Emptiness begging to be filled, once again.

I wish I could repair this torn world, I wish that it would live once again.

Summer times.

Their lips met, the feelings of butterflies in their stomachs was overwhelming. Everything around them dissapeared as their eyes met, they were the only who existed in the whole world. They were the only ones that meant something and none could take that feeling away from them. They were happy, having nothing but each other, the only thing they will ever need.
The sun was shining, warming their naked bodies. You could hear nothing but birds in the distance, singing beautifully. It was perfect, everything was just perfect.

.

Kuken och fittan spela boll, kuken vann med 11 - 0

Mhm

The sun was slowly fading away into the horizon. The darkness is coming. The silence of the night scared him, to be surrounded by a dark and cold mist, though the night has a certain charm. The reflection of the moon silently resting on the surface of the sea. A picture almost magical and enchanting. That was the place he went to. A place where no-one judge, a place without evil, a place where he could be himself and no-one else.
It was past midnight, for once he was happy. This was everything he needed, you could only hear a weak sound of the waves hitting the moutain wall, again and again. His eyelids became heavier, he couldn't possibly sleep out here, could he? Not a human as far as the eyes could reach. Being alone was something he enjoyed. As to him he was the only sane person, the only one that matters.

Aftonbladet nästa?

Vi strävar ständigt efter något, gärna är det något vi aldrig kan få, något vi aldrig kan nå. Detta här mänskligt, vi vill gärna lyckas med det omöjliga.Det kan handla om jobb, relationer, det där nysläppta spelet i affären. Jag ser det, jag vill ha det men det är utom min räckhåll. Vi är begränsade, vi slås tillbaka av olika saker, att den ena inte känner detsamma för den andra (Det är väldigt vanligt) Jag ser henne, jag lär känna henne, jag tycker att hon är helt underbar, men.Din nära vän får något som är utom räckhåll för dig, irritation skapas, man frågar sig själv varför man själv inte kan få det, varför skulle jag förtjäna det mindre? Men, ja, vi är begränsade, i det här fallet kan det handla om ekonomi. Alla har det inte lika bra, det är ett öde man får acceptera. Vi blir svartsjuka, vi vill också älska någon, vi vill också bli älskad av någon på samma sätt som paret som håller varandra i handen när de går nedåt gatan. Jag hatar nykära, jag mår illa av par, bara för att jag är avundsjuk, svartsjuk med andra ord, jag önskar, ja.. jag önskar verkligen att jag hade samma sak som de har. Svartsjuka får oss att vilja ha något ännu mer, det tär, det skadar, det får oss att hata, att bli rädda, att bli oroliga. Svartsjuka har fått mig att hata, att bli orolig, precis som alla andra miljarder människor på våran jord, jag är en liten skit i mängden men känslorna är detsamma. Vi känner, det är en underbar sak att kunna känna. Att känna att man betyder något, att känna att man inte är ensam, att det faktiskt finns folk som bryr sig om en. Jag har svårt för det, jag har jättesvårt för det. Jag kämpar, jag försöker ta åt mig det positiva jag hör om mig, lika mycket det negativa. Jag vill tro, jag vill verkligen, då skulle jag antagligen tappa den extremt negativa bilden jag har av mig själv (Nu är jag lite för negativ kanske... så hemsk kan jag omöjligt vara, det är inte humant att ha en sådan negativ självbild) Brist på självfortroende och självkänsla är ett enormt problem som de flesta lider av, det är inte svårt att dölja osäkerheten som ständigt plågar oss, oss alla. Jag har länge haft svårt för att se mig själv som en person som är något, en person som faktiskt betyder något, jag kämpar fortfarande för att acceptera mig själv. Fina kläder, dyra märken, falska leenden, fint språk, allt, allt möjligt. Inte en chans i världen att alla som tjänar bra och har råd med fina saker mår bättre, de är lika mänskliga som alla andra, de har också problem och problem delar man inte med sig av, problem kommer alltid att existera. Jag lovar att i alla fall 80% av de som svarar "Det är bra" När de får frågan "Hur mår du?" gör det på ren reflex för att undvika att dela med sig av känslorna som sakta river sönder vårat sinne innefrån, känslor är inget man delar med sig av, inget jag gärna delar med mig av. Jag gör det, det är ändå en standard fråga i vårat samhälle, för mig är det oftast beroende på hur nära personen som frågar står mig. Gör inte ni också det? Jag gör allt för att hindra andra från att lida av mina problem. Det är inte så att man inte påverkas av hur andra känner sig, jag blir extremt orolig om någon av mina vänner mår det minsta dåligt, jag är rädd att förlora någon, jag är rädd för att bli ensam. Men vem är inte det? Rädslan för att bli lämnad ensam i mörket, utan någon som står en nära är en rädsla alla har.Vi är inte annat än mänskliga. Problem, problem som jag hatar, som antagligen alla andra hatar lika mycket som jag gör, vi är svaga, vi är falska, vi är idiotiska, vi är svaga, ingen är bättre än någon annan även fast många vill tro det. Självklart kan jag mala på om allt negativt med våran ack så komplicerade ras, men samtidigt som är allt det här negativa så har vi konstigt nog flera positiva egenskaper, jag älskar mina vänner för dem de är, jag älskar deras brister lika mycket som jag älskar deras bra egenskaper för att det är något som gör dem unika. Ett problem som jag men även andra lider av, som leder till att andra som står oss nära skadas, vänner, familj, det är att när jag väl uppnått det jag så gärna vill ha, vad händer då? Jo, jag tappar lusten, den sak som betytt så mycket för mig, det som alltid varit ett steg ifrån, när jag får det, när det är i min ägo så är det helt enkelt inte kul längre. Är det bara jag som känner så? Vi är bortskämda, vi är alla egoistiska, vi är alla själviska, vi är alla mänskliga, även jag. Hur skulle din perfekta värld se ut?