Det är mörkt, mörkt till den gränsen att man fortfarande ser konturer, att man fortfarande kan ana vad som visar sig framför än. Det snöar. Månen får snön på taken, isen på marken, snöflingorna som sakta faller att skapa en tavla vars mål är att förblinda och upplysa de som sedan länge glömt bort vad sann skönhet är. Rent som vattnet vi dricker, obarmhärtigt till den nivån att rätt och fel försvinner.
Händerna svider, avdomnade, försvagade med brist på skydd. Smärtan återstår dock orört är mitt sinne. Jag vet vad sann skönhet är.

Kapow,.

I crave for perfection in the depths of my own mind. In the darkest of shadows I still see the light. Enlighten me, embrace me for I now seek guidance. My guide, my mentor, my savior through torment so fright. As the mountain of truth reaches my sight I start to realize that this must be right. For I no longer fear the darkness, nor the evil who stands in my way.

W00p.

I'm here, despite the fact that my oh so self-destructive mind clearly is fighting against my will to live. Hope, in the most sorrowful times appears for the sake of survival even in the darkest of tunnels, as the shadow recedes light appears to repair and heal even the most severe and dramatic memories. I'm not perfect, nor am I without abilities making me useful. There's a thin line between satisfaction and misery and I am, just like a circus performer using it as a tool of great tricks and breath taking masterpieces, like a spider glancing over the fragile, though still sturdy silk to catch the helpless prey. A tool which happens to be last ingredient for deeds beyond our - especially my - imagination. Though, this is something I yet haven't mastered as the tool in this case is the key to pure happiness. A perfect state of mind. I bring forth my black book of anger and woe, of disbelief and dread. At the same pace as I created its content I will burn it to ashes for this, that once was my burden to bear no longer has the right to ignite every piece of happiness and laughter and disperse the feelings I for so long appreciated.

Rawr och knas.

Akta dig för ljuset då skenet kan bedra. Även det vackraste kan slå hårt tillbaks. Då vi väljer att tänka bort det negativa förblir vi förblindade för att skydda det som så enkelt brister. Som en mur, en mur uppbyggd av känslor som för länge sedan tynat bort, ett rum vars innehåll förmultnat. En bitterljuv sanning skapat för att bränna ned allt vett som en gång hållit mig vid liv och resultatet förblir den lögn som jag nu lever i. Jag talar i gåtor och min tunga är mitt vapen, tillit och dumdristig glädje - precis som jag vill ha det, när det passar öppnar jag upp och visar mig vara pålitlig. En svart bok fylld av dåd, ett sinne fylld av mörker. Tillsammans är vi starka, ensam är jag oförstörbar in i det sista.

Jag är den som alltid står längst bak, tyst och privat. Jag är den som håller sig borta och undviker socialt. Jag är den som håller mina tankar för mig själv, för ert eget bästa.
Jag är inte ensam, nej, dock vill jag gärna föreställa mig det. Jag är den som du tror du känner, tror du kan lita på men ack nej, du har så fel. Jag är den som alla tycker om, alla kan skratta med. Jag är den som sparkar på dig när du ligger ned. Jag är den som i tystnad skrattar åt dig när jag ser dig. Jag är den som utnyttjar andra för min egen vinning. Jag är den som låter mig själv bli utnyttjad. Jag är den som alltid tänker på mig själv i första hand. Jag är den som gör allt du säger och sedan förväntansfullt hoppas på att bli accepterad. Jag är den som du egentligen inte vill ha något att göra med. Jag är den som du helst undviker. Jag är den som aldrig talar sanning. Jag är den som tror på vad andra säger. Jag är den som väljer mina ord rätt. Jag är den som tar åt allt som sägs om mig. Jag är den som egentligen är rädd men vägrar erkänna det. Jag är den som du föraktar. Jag är den som tror sig veta vad känslor är. Jag är den som du egentligen vill veta mer om men ändå inte. Jag är den som undviker att komma för nära andra för att skydda mig själv. Jag är den som inte öppnar mig utan en bra anledning. Jag är den som skyddar mitt inre för att slippa smärta. Jag är den som aldrig slutar tänka. Jag är den som skadar mig själv. Jag är den som bär på saker som aldrig har berättats för någon. Jag är den som vill känna mig älskad och omtyckt. Jag är den som försöker se det positiva i mycket men misslyckas. Jag är den som tar livet som det kommer. Jag är den som du kommer glömma bort. Jag är den som sakta försvinner in i mörkret. Jag är den som aldrig kommer finnas där. Jag är både ljuset och mörkret i tunneln, slaget och kramen i bråket.
Då är frågan. Vem fan är jag?

Tänk inte på ökningen av pulsen, att du tar dina andetag med ett mindre mellanrum. Lägg dig ned och stäng av. Låt musiken rensa bort dina tankar och mörkret hålla om dig. Det finns bara du och ingen annan.

Tiden går, jag står kvar. Min värld, där tiden alltid står stilla. Där andra utvecklas och jag står still. Långsamt, orörlig. Tick tack.

wad

Det kanske börjar bli dags att släppa taget, eller vad tycker du, M?

ghj

Det är mörkt. Jag sitter i en gungstol, runt om mig finns det ett flertal gamla möbler, utslitna men ändå vackra på sitt eget sätt. Gungstolen knarrar, högt. Jag vet inte var jag är någonstans. Ute i det som verkar vara hallen står det en klocka. Du vet, en såndär gammal som tickar ohyggligt högt. Tick...tack...tick...tack. Ljudet från klockan blir högre och högre, nästan så högt att man inte klarar av att vara kvar i sin egen kropp. Helt plötsligt slutar det. Allt blir tyst. Jag reser mig upp för att se vad som hände men något fångade min blick. Framför mig var det ett fönster. Det hade precis börjat regna och i horisonten såg man ett flertal aggressiva blixtar som med jämna mellanrum slog ned i den ack så dystra skogen. Allt man såg var en söndertrasad fågelskrämma, mitt ute på en åker, den stirrade på mig med sina svarta demonliknande ögon. Först trodde jag att det var en människa men av vilket syfte skulle en människa vara på en åker tillhörande något som verkade vara ett övergivet hus långt bort från livliga städer och vackra byar? Helt plötsligt hörde jag en smäll, den var hög och öronbedövande, jag vaknade till liv från den trans fågelskrämman hade dragit in mig i. Jag började skaka. Jag kände kalla andetag röra min nacke. Jag var inte ensam trots allt. Det blev kallt, varelsen som tidigare hade varit bakom mig var nu borta. Panik, blicken svartnade framför ögonen, det är kallt...

Wihu.

Måndag. 08.35. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Fan också.
Jag reser mig sakta från sängen, det är varmt då solen legat som ett extratäcke över min kropp sen den först reste sig för dagen. Ett linne... ett par shorts... det får duga. Kommer antagligen inte ta mig utanför lägenheten. Går mot utgången. Sätter på datorn, kämpar mig ut genom dörren, jäkla handtag. En vacker dag kommer jag fastna härinne.
Det är tyst i lägenheten. Soffan är obäddad... och gårdagens middag står kvar på vardagsrumsbordet, någon har vält ut kattmaten på golvet. Bijou sitter på fönsterkarmen och njuter av solljuset som smyger sig in genom gliporna i persiennerna. Mamma jobbar nog, Marion också, troligtvis. Försiktigt, försiktigt, inte snubbla på alla kattmatskålar, alla leksaker, alla katter framförallt. Helvete... kattmaten, igen. Det börjar bli lite som min grej.
Det kommer musik från Marions rum, hon kanske är hemma trots allt. Det står ett par skor i hallen som jag knappt... vänta, ah... David är här.
"Du kan lätt ta bort grinden genom att vara dra ut den såhär", Hah, jag klättrar över den om jag så vill. Ska man ha mat så får man fan kämpa för det. När jag ramlat klart, krashat på golvet, småskrikit "Fan!" ställde jag mig upp och öppnade kylskåpet.
Tomt... *suck* Ett gammalt mjölkpaket som gick ut igår, ost... inget bröd. Flingor? Tre tomma paket i skafferiet. Underbart.
Hah! Juice, seger. Steg två. Glas. Disken, är det värt att diska ett glas? Nej. Med tetrapacket i min hand vänder jag mig om för att än en gång möta grinden. Mamma hade rätt. Det var betydligen mycket enklare att flytta på grinden. Äsch, jag är ju en ung rebell i mina bästa år.
Kommer till vardagsrumsöppningen. Stannar, kollar runt. Det är verkligen lite för tyst. Nästa sekund flög en katt mot mig, innan jag hunnit tänka låg jag på golvet dränk i juice. Katthelvete... fan också. Upp, in på toaletten, toalettpapper. Mer, mer, mer. *suck* Det är helt klart inte min dag idag. I samband med att jag torkar upp juicen öppnas ytterdörren, mamma kliver in. "Oj, hej, är du hemma? Jag gick hemtidigare idag. Hade en sådan extremt migrän. Jag går och lägger mig, skriv en lapp med saker jag ska handla sen.". Handla... mjölk och ägg som vanligt. Kan gott skita i att skriva en lapp. Hon kommer ändå ringa när hon är där och fråga om det är något mer jag vill ha. Torrt golv, mot rummet. Orkar inte. Sängen.

Day of Mourning.

Det känns som om jag sakta förlorar dig, på samma sätt som jag förlorat så många andra.

fdiawgdgwa

Det känns inte speciellt bra just nu. Jag är trött. Ingen vilja. Jag bara finns, flyter runt utan motiv, anledning till att existera. Less på det mesta. Mina vänner, min familj. Men ack, vad kan man göra? Måste leva i 50 år till. "Prata med mig fan. Så som jag pratar med dig. Jag är precis här." Sa en tjej en gång till mig och jag försöker.

Don't give up on a dream. As it's the only thing that keeps us going.
In the vortex of darkness your dream lives on. In the bright shine of happiness your dream lives on.

Jag kanske är ensam trots allt.

Totalt jävla mörker.

Skulle säga att saknad är människans största motivation. Saknad efter något bättre, i många fall något man redan upplevt.
Saknad ger oss en känsla av att vilja uppnå något eller ta tillbaka något. En känsla, en syn, ett ljud. Man kan t.ex. sakna personligheten hos en människa, likaså deras sätt att vara, hur de rör på sig, hur de uttrycker sig, hur de tar på en.
I min vardag så upplever jag oftast tre olika känslor. Saknaden av närhet, av att klara av något, av den uppmärksamheten, tillfredsställelsen jag känner att jag behöver.
Konstant överanalyserande av händelser och upplevelser hindrar mig oftast från att njuta av dessa saker. Bristen på kontroll över mitt sätt att vara, mina tankar, mitt inre. Allt sätts in i fack, jag tar ut vad som är rätt och fel, vad som inte borde vara där och vad som borde.
Oftast är det bara mörker. En överbelastning, som mina kära vänner skulle benämna det, "Klusterfuck".
För det mesta har jag svårt att förstå vad allt detta betyder. Vad saknad innebär, vad som händer i kroppen. Känslor är för det mesta väldigt simpla saker, dock kan de utvecklas till något hemsk men samtidigt underbart.
Inom kärlek - Att sakna den man älskar, sin högra hand, den person som betyder mest.
Man känner trygghet i sig själv, i sin relation. Men, det finns alltid en rädsla för svek, att bli lämnad eller att saker ska förändras till något man inte gärna vill uppleva.
Obesvarad kärlek har samma effekt. Om inte starkare. Att inte bli älskad tillbaka och leva med ett falskt hopp om förändring, om att bli sedd och accepterad.
Kärlek är för mig den mest instabila och minst pålitliga känslan. Kärlek kan lätt ge oss en falsk bild av hur något egentligen ser ut. Kärlek har kraften att få oss att ignorera problem och konflikter eller, kärlek får oss att tro att alla problem försvinner.
En täckmantel, en utriven sida ur boken om livet.
Kärleken övervinner allt. Världens mest överskattade rad.
Kärlek efterlämnar också något som kallas för svartsjuka. Känslan som leder till hat, depression och ångest.
För mig är svartsjuka svårt att analysera. På sitt eget sätt är det saknad, saknad efter något som någon annan redan har. "Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon t.ex. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten uppstått."
Jag har upplevt svartsjuka, jag har hatat mig själv och andra personer. Känslan av att bli lämnad för någon annan som är bättre. Känslan av att vilja ha det som är utom räckhåll och samtidigt se andra uppleva det. Svartsjuka har länge varit min beskyddare som alltid varit där med mig.
Rädslan för att bli lämnad ensam kvar i tomhetens oändliga mörker kommer aldrig lämna mig.

I mörkret ligger jag kvar, jag mår inte dåligt, jag mår inte bra.
Allt är mediokert.

-

I ensamhetens mittpunkt ser man vem man verkligen är - ingen.

.

My soul is aching, my skin is burning, my mind is rotting.
My thoughts cause diseases, my steps kills the living. A soft touch devours your will to live.

I kept saying "I love you", kept saying "I'm sorry!". You were left alone, so were I.
Screaming in pain, I am the cause, the reason I feel lonely and depressed.

I guess I still hope that you'll someday think that I'm good enough for you.

.

Jag saknar det.

Cave in

Vill känna mig älskad, leva i en värld utan ensamhet och ångest.
Äsch, jag måste vara realistisk.
Helvete. Kan lika gärna skita i livet.

Du är kvar med samma folk.

Det handlar nog lite om att jag innerst inne fortfarande önskar att jag en dag kommer duga åt dig.

Tågtankar.

Du är hemma, antagligen i ditt rum. Sittandes framför datorn med skärmens ljus i ditt ansikte. Det är söndag. Den 24:e januari. Om 5 minuter är klockan två.
Dock var detta bara en ren gissning. Det finns trotsallt inga som helst bevis på att vi existerar. Alla känslor vi har, alla händelser runt omkring oss. Allt detta kan vara påhittat. Med andra ord. Det vi vill ska hända sker.
Allt detta kan vara en virtuell värld. Styrd av ett så kallat "Högre väsen". Dock låter detta ganska osannoligt. Men vad vet vi? Vi tror bara på det vi vill.

Om det fanns ett högre väsen så skulle det betyda att han skapade oss endast för att underhålla sig själv. Alla krig, alla konflikter. Bara ett lagom effektivt sätt att tillfredsställa sina begär. Då kan man fråga sig lite snabbt - Finns allt egentligen?
Tar man det snäppet längre. Gud skulle kunna vara detta väsen. Gud, som så många dyrkar.
Om man tänker på det på det sättet så är våran så kallade "Gud" rentav ond.
Helvetet är bara en täckmantel för att dölja hur mycket tillfredsställelse det ger att plåga alla dessa förvirrade människor.
Vi är allt och inget. Vi finns men ändå inte. Inget kan förklara att vi finns egentligen. Det är bara något vi väljer att tro.
Det kanske inte är helt rätt av en 17-åring att tveka på sin egen existens. Dock är min egentliga fråga varför det finns männsikor som lägger sitt liv i detta gudasamhälle. Visst är det bra att ha något att tro på. Som en vägledning. Det kan vara för att stärka sin vilja att förändra något. Men det enda man egentligen behöver göra är att tro på sig själv.

Det är likadant med "rätt och fel", rätt och fel finns inte. Bara olika värderingar.
Det som var rätt förut kan nu anses vara fel. Rätt och fel är något man någon gubbe kom på för att lugna alla. Det som är fel idag, t.ex. att döda någon kan ju om hundra år anses vara en självklarhet.

.

Somewhere, far away from here
I saw stars, stars that I could reach, yeah
It was a midnight, a silent twilight
Fell down, beyond the ocean beach yeah

-

Ibland skulle det vara skönt att inte behöva känna.

.

Jag gav upp för länge sen.

Sömnsvårigheter

Vill känna mig behövd.

.

I ensamheten. Verkligt och overkligt. I mörkret drömmer jag mig bort.
Som en dans utan partner. Här är jag mig själv, här finns jag på riktigt.
Musiken är biljetten och tankarna är tåget.
I en värld uppbyggd av gamla känslor och händelser vandrar jag.
Inget mål. Bara framåt.
Jakten efter lycka. Efter kärleken. Att hitta sig själv.
Du finns där. Det kommer du alltid att göra.
Fallande löv. Det enda som bryter tystnaden. Vinden.
Återigen säger jag god natt.