Totalt jävla mörker.

Skulle säga att saknad är människans största motivation. Saknad efter något bättre, i många fall något man redan upplevt.
Saknad ger oss en känsla av att vilja uppnå något eller ta tillbaka något. En känsla, en syn, ett ljud. Man kan t.ex. sakna personligheten hos en människa, likaså deras sätt att vara, hur de rör på sig, hur de uttrycker sig, hur de tar på en.
I min vardag så upplever jag oftast tre olika känslor. Saknaden av närhet, av att klara av något, av den uppmärksamheten, tillfredsställelsen jag känner att jag behöver.
Konstant överanalyserande av händelser och upplevelser hindrar mig oftast från att njuta av dessa saker. Bristen på kontroll över mitt sätt att vara, mina tankar, mitt inre. Allt sätts in i fack, jag tar ut vad som är rätt och fel, vad som inte borde vara där och vad som borde.
Oftast är det bara mörker. En överbelastning, som mina kära vänner skulle benämna det, "Klusterfuck".
För det mesta har jag svårt att förstå vad allt detta betyder. Vad saknad innebär, vad som händer i kroppen. Känslor är för det mesta väldigt simpla saker, dock kan de utvecklas till något hemsk men samtidigt underbart.
Inom kärlek - Att sakna den man älskar, sin högra hand, den person som betyder mest.
Man känner trygghet i sig själv, i sin relation. Men, det finns alltid en rädsla för svek, att bli lämnad eller att saker ska förändras till något man inte gärna vill uppleva.
Obesvarad kärlek har samma effekt. Om inte starkare. Att inte bli älskad tillbaka och leva med ett falskt hopp om förändring, om att bli sedd och accepterad.
Kärlek är för mig den mest instabila och minst pålitliga känslan. Kärlek kan lätt ge oss en falsk bild av hur något egentligen ser ut. Kärlek har kraften att få oss att ignorera problem och konflikter eller, kärlek får oss att tro att alla problem försvinner.
En täckmantel, en utriven sida ur boken om livet.
Kärleken övervinner allt. Världens mest överskattade rad.
Kärlek efterlämnar också något som kallas för svartsjuka. Känslan som leder till hat, depression och ångest.
För mig är svartsjuka svårt att analysera. På sitt eget sätt är det saknad, saknad efter något som någon annan redan har. "Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon t.ex. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten uppstått."
Jag har upplevt svartsjuka, jag har hatat mig själv och andra personer. Känslan av att bli lämnad för någon annan som är bättre. Känslan av att vilja ha det som är utom räckhåll och samtidigt se andra uppleva det. Svartsjuka har länge varit min beskyddare som alltid varit där med mig.
Rädslan för att bli lämnad ensam kvar i tomhetens oändliga mörker kommer aldrig lämna mig.

I mörkret ligger jag kvar, jag mår inte dåligt, jag mår inte bra.
Allt är mediokert.