Kapow,.

I crave for perfection in the depths of my own mind. In the darkest of shadows I still see the light. Enlighten me, embrace me for I now seek guidance. My guide, my mentor, my savior through torment so fright. As the mountain of truth reaches my sight I start to realize that this must be right. For I no longer fear the darkness, nor the evil who stands in my way.

W00p.

I'm here, despite the fact that my oh so self-destructive mind clearly is fighting against my will to live. Hope, in the most sorrowful times appears for the sake of survival even in the darkest of tunnels, as the shadow recedes light appears to repair and heal even the most severe and dramatic memories. I'm not perfect, nor am I without abilities making me useful. There's a thin line between satisfaction and misery and I am, just like a circus performer using it as a tool of great tricks and breath taking masterpieces, like a spider glancing over the fragile, though still sturdy silk to catch the helpless prey. A tool which happens to be last ingredient for deeds beyond our - especially my - imagination. Though, this is something I yet haven't mastered as the tool in this case is the key to pure happiness. A perfect state of mind. I bring forth my black book of anger and woe, of disbelief and dread. At the same pace as I created its content I will burn it to ashes for this, that once was my burden to bear no longer has the right to ignite every piece of happiness and laughter and disperse the feelings I for so long appreciated.

Rawr och knas.

Akta dig för ljuset då skenet kan bedra. Även det vackraste kan slå hårt tillbaks. Då vi väljer att tänka bort det negativa förblir vi förblindade för att skydda det som så enkelt brister. Som en mur, en mur uppbyggd av känslor som för länge sedan tynat bort, ett rum vars innehåll förmultnat. En bitterljuv sanning skapat för att bränna ned allt vett som en gång hållit mig vid liv och resultatet förblir den lögn som jag nu lever i. Jag talar i gåtor och min tunga är mitt vapen, tillit och dumdristig glädje - precis som jag vill ha det, när det passar öppnar jag upp och visar mig vara pålitlig. En svart bok fylld av dåd, ett sinne fylld av mörker. Tillsammans är vi starka, ensam är jag oförstörbar in i det sista.

Jag är den som alltid står längst bak, tyst och privat. Jag är den som håller sig borta och undviker socialt. Jag är den som håller mina tankar för mig själv, för ert eget bästa.
Jag är inte ensam, nej, dock vill jag gärna föreställa mig det. Jag är den som du tror du känner, tror du kan lita på men ack nej, du har så fel. Jag är den som alla tycker om, alla kan skratta med. Jag är den som sparkar på dig när du ligger ned. Jag är den som i tystnad skrattar åt dig när jag ser dig. Jag är den som utnyttjar andra för min egen vinning. Jag är den som låter mig själv bli utnyttjad. Jag är den som alltid tänker på mig själv i första hand. Jag är den som gör allt du säger och sedan förväntansfullt hoppas på att bli accepterad. Jag är den som du egentligen inte vill ha något att göra med. Jag är den som du helst undviker. Jag är den som aldrig talar sanning. Jag är den som tror på vad andra säger. Jag är den som väljer mina ord rätt. Jag är den som tar åt allt som sägs om mig. Jag är den som egentligen är rädd men vägrar erkänna det. Jag är den som du föraktar. Jag är den som tror sig veta vad känslor är. Jag är den som du egentligen vill veta mer om men ändå inte. Jag är den som undviker att komma för nära andra för att skydda mig själv. Jag är den som inte öppnar mig utan en bra anledning. Jag är den som skyddar mitt inre för att slippa smärta. Jag är den som aldrig slutar tänka. Jag är den som skadar mig själv. Jag är den som bär på saker som aldrig har berättats för någon. Jag är den som vill känna mig älskad och omtyckt. Jag är den som försöker se det positiva i mycket men misslyckas. Jag är den som tar livet som det kommer. Jag är den som du kommer glömma bort. Jag är den som sakta försvinner in i mörkret. Jag är den som aldrig kommer finnas där. Jag är både ljuset och mörkret i tunneln, slaget och kramen i bråket.
Då är frågan. Vem fan är jag?