Det är mörkt, mörkt till den gränsen att man fortfarande ser konturer, att man fortfarande kan ana vad som visar sig framför än. Det snöar. Månen får snön på taken, isen på marken, snöflingorna som sakta faller att skapa en tavla vars mål är att förblinda och upplysa de som sedan länge glömt bort vad sann skönhet är. Rent som vattnet vi dricker, obarmhärtigt till den nivån att rätt och fel försvinner.
Händerna svider, avdomnade, försvagade med brist på skydd. Smärtan återstår dock orört är mitt sinne. Jag vet vad sann skönhet är.