Tåget är nedsläckt du håller din hand mot glaset
det enda jag hör är fallet från vattnet
Håll värmen vid liv det komprimerar kaoset
bara regnet förgyller min kropp just nu
du lämnar perrongen, känner tiden stanna
Dörrarna stängs, en sekund från vansinne
5 sekunders kyla innan sätet börjar skaka
5 minuter tystnad innan världen tappar skärpa
det enda jag har kvar är bortglömda minnen
Allt om dig är förseglat i läppstiftet på kinden
Se på mig nu, jag är som svagast i dina ögon
Stänger igen blicken för att skapa lite avstånd
Tittar mot himlen ser hur molnen svartnat
Musiken har tystnat, vi ser faran i vitögat
Svartvit syn, det är allt vi har skapat
Allt vi har skapat, vi håller känslan nära
torkar dina tårar för att minska all skada
En chans hålla oss vid liv Men du har börjat flagna
Försöker fånga stjärnor för att skymma dig i motljus
Springer på tomma gator på jakt efter sjukhus
Inget är här, tystnaden skriker fingrar på känslan,
Spelar om våra stunder nu för sista gången
Vintern är nära, beroende på vilken dag vi väljer
Ett steg mot mörkret för att bevara säkerheten
Två steg mot ljuset för att utmana kärleken
Våra röster är vårt vapen och rädslan är slagfältet
Låter tonen ringa ut tills vi båda tappat fästet
Händerna skakar när jag drar pennan mot pappret
Hör på mig nu när jag avslutar textstycket
Förseglar mina minnen i ditt bortglömda hängsmycke
Låser mina portar och slänger bort nyckeln
Stormen är nära, du vänder bort blicken
En centimeter från att den sliter oss i stycken
Väggarna faller samman, i takt med musiken
Se mig i ögonen när du fryser mitt hjärta
Brister som glas, låt oss känna såren läka
Du säger att du ser mig men din iris har bleknat
Söker efter något som kan behålla din skepnad
Tiden går långsammare för varje andetag
Säg att du älskar mig, koppla samman våra misstag
Död is, det håller oss mil från varandra Död is, två ord som fryser våra ådror till  frost som förevigar oss i känslan
Snälla säg att du hatar mig det tar oss hela vägen dit.

Tåget är nedsläckt jag ser ditt ansikte mot glaset
det enda jag hör är vattnet som faller
bara regnet förgyller min kropp just nu
du lämnar perrongen, känner hur tiden stannar
5 sekunders tystnad innan världen tappar skärpa
5 minuter kyla innan sätet börjar skaka
Se på mig nu, jag är som svagast i dina ögon
Hör på mig nu när jag stänger mitt textblock
Alla ord om dig är skrivet i blod från mina knogar
Låt mig se på dig nu, vi ser faran i vitögat
Håll regnet vid liv det insolerar kaoset
Tittar mot himlen ser hur molnen svartnat
Jag känner din andedräkt mot min kalla hand
Ser dig i ögonen, du är allt som finns kvar

Händerna skakar när jag drar pennan mot pappret
Dina konturer rör sig i takt med att pennan dras
Stänger mina portar, förseglar minnen i glömskans stad
Stormen är nära, jag sa åt dig att låta mig va
Väggarna faller samman, jag är som starkast just nu
när den kalla höstvinden smeker min hud
Se mig i ögonen när du fryser mitt hjärta
Brister som glas, kom låt oss känna såren läka
Du säger att du ser mig men din iris har bleknat
En centimeter från stormen som sliter oss i stycken
Säg att du älskar mig, bara en gång till
innan tystnaden omkring oss stannar all tid
Sliter av dig kläderna du är som vackrast just nu
Vi ska hitta kärleken som är fastbränd under din hud
är kall jag kan inte längre känna din puls
Snälla säg att du hatar mig innan allt tar slut

Försök nr 3.

Vi vänder på timglaset och ser kornen falla utan att veta att det är vår tid som sakta vandrar. Mot det kalla, det okända där allt som vi håller kärt sannerligen stannar. Med kniven mot strupen, nyckeln till djupet, till mörkret - så underbart nära slutet jag utan problem undvikit för att slippa resultatet av hatet mot det andra kallar vackert. Tårarna skymmer min blick, blott en spegelbild av den värme och glädje som för länge sedan avgick.

Måste sluta tänka, gräva mig längre in. Sluta analysera och känna mig svag som om jag inte längre finns till. Vad tjänar det till? En själ i botten, precis som alla andra. Ge mig en anledning till att motstridigt fortsätta vandra mot det fina, det ni kallar lycka och samspel när allt jag ser är ett ensamt barn kvar i mörkret.

Vi pratade om inspiration, det som får mig att ge, det lilla vars kraft är starkare än det som ni kallar lycka och glädje. Känslan av att försvinna och tyna bort, en överlevnadssport för att uppnå den komfort att kunna tänka och skriva klart min rapport. Just nu sitter jag här halvdöd, smått förstörd men det är det som skapar den eld jag ack så ofrivilligt berör.

En dag kanske ni får se vem jag verkligen är. När ångesten kryper in och jag inte längre orkar bevara den mask som ni andra så gott behagar att ta vara och förvara medan jag sakta räknar in mina dödsdagar. Ur ett 3:e persons perspektiv observerar jag, helvete. Öppna ögonen. Snälla försök att se. Det är jag och inte världen omkring mig som är problemet.

Jag är den som alltid står längst bak, känner obehag mot det moderlag där mitt alkoholintag blir min arbetsdag, ett bakslag vars nederlag förblir min dödsbädd, oförstörbar. Orkar inte dela med mig av allt som förstör min dag likaså det som gör allt bra. Jag är den som håller mina tankar för mig själv, för ert eget bästa. För att jag skulle kunna tillintetgöra allt ni någonsin kan tänkas vilja förföra, beröra med era andetag bedröva.

Jag vet att du är min skyddsängel i mörkret, jag ser dig, jag känner dig och jag vet att du alltid finns där för mig. Gör det för min skull, enklare sagt än gjort. Med den kyla, det hat, de illdåd jag begått förblir mitt sinne evigt korrupt. Dina ord ekar ständigt i min kropp, är det ljuset jag ser? Nej, det är min värld som faller samman, huvudet dunkar, hjärtat ger med, paniken kryper in, sakta förändras rytmiken och allt går lite snabbare.

Så nu står vi här igen, du fina, du vackra. Skuggan av ljuset, det vita bruset. Sinnesfrid och balans. I ensamheten. Verkligt och overkligt. I mörkret drömmer jag mig bort. Jag brinner, jag fryser och med mina nävar jag skapar, en värld av smärta - förtära, förstöra till den dag mitt sista andetag brunnit ut. Som en dans utan partner. En bitterljuv sanning skapad för att bränna ned allt vett som hållit mig vid liv och summan av detta förblir den lögn som jag nu lever i. Här är jag mig själv, här finns jag på riktigt. En tår, bara en tår innan allt brinner ut.

Like a bird, scared to death, fearing the fact that there's a chance of getting captured and taken away, repeatedly banging against the shiny, somewhat confusing glass without losing strength, stubborn as fuck. Like a kitten, lost in with nothing but darkness and noices giving the sound that evil stir in the near distance. Screaming for help, sadly, desperately. I stand here not knowing which direction to go.

Det är mörkt, mörkt till den gränsen att man fortfarande ser konturer, att man fortfarande kan ana vad som visar sig framför än. Det snöar. Månen får snön på taken, isen på marken, snöflingorna som sakta faller att skapa en tavla vars mål är att förblinda och upplysa de som sedan länge glömt bort vad sann skönhet är. Rent som vattnet vi dricker, obarmhärtigt till den nivån att rätt och fel försvinner.
Händerna svider, avdomnade, försvagade med brist på skydd. Smärtan återstår dock orört är mitt sinne. Jag vet vad sann skönhet är.

Kapow,.

I crave for perfection in the depths of my own mind. In the darkest of shadows I still see the light. Enlighten me, embrace me for I now seek guidance. My guide, my mentor, my savior through torment so fright. As the mountain of truth reaches my sight I start to realize that this must be right. For I no longer fear the darkness, nor the evil who stands in my way.

W00p.

I'm here, despite the fact that my oh so self-destructive mind clearly is fighting against my will to live. Hope, in the most sorrowful times appears for the sake of survival even in the darkest of tunnels, as the shadow recedes light appears to repair and heal even the most severe and dramatic memories. I'm not perfect, nor am I without abilities making me useful. There's a thin line between satisfaction and misery and I am, just like a circus performer using it as a tool of great tricks and breath taking masterpieces, like a spider glancing over the fragile, though still sturdy silk to catch the helpless prey. A tool which happens to be last ingredient for deeds beyond our - especially my - imagination. Though, this is something I yet haven't mastered as the tool in this case is the key to pure happiness. A perfect state of mind. I bring forth my black book of anger and woe, of disbelief and dread. At the same pace as I created its content I will burn it to ashes for this, that once was my burden to bear no longer has the right to ignite every piece of happiness and laughter and disperse the feelings I for so long appreciated.