Hm

We were walking, just walking, no special direction, no goal.
We were holding hands, smiling, shyly positioning our heads towards the ground.
On the country-side we walked, surrounded by nothing but flowery fields, shining bright.
We were walking as the day changed to night, when the stars appeared we stopped, right on the spot we were standing on, like hypnotized by the stunning view.
Like fiery dots on the sky, with the golden sphere joining in.

Tankar

Döden, som jag onekligen verkar vara extremt rädd för.Bilder, ihopsatta scener kommer ständigt upp i mina tankar, händelser som t.ex. bilolyckor, misshandel och flera andra saker plågar mig, ibland är mina tankar så verkliga att jag tror det faktiskt händer på riktigt. Betyder det här att jag är rädd för att det ska hända?
"Filmklippen" handlar oftast om mig själv. Det kan hända att mina vänner är med, bara för att jag råkar vara med dem i just det ögonblicket.
Jag är rädd för att somna i bilar eftersom jag vet att man närsomhelst kan krocka, jag ser det framför mig. Jag känner smärtan inom mig.
Man skulle nog kunna säga att jag dagdrömmer, jag försvinner bort i en annan värld men jag är fortfarande på samma plats, med samma människor, samma ljud runt om mig. Radion, rösterna av de andra i bilen, det mjuka ljudet av hjulen som rullar fram längs asfalten.
Det blir tyst, allt saknar ned, ljuden blir långsamma och otydliga... sen ser jag det, jag känner det. Hur bilarna sakta krossas emot varandra, hur benen bryts, skriken, den bedövande smärtan. Själv tycker jag att vid det här tillfället så borde man vakna upp, till slut blir det bara ett enormt mörker, är det min syn på döden? Dör jag i min parallella värld då? Allt detta händer oftast på någon sekund i den "riktiga" världen, ni vet, när man bara somnar till för en stund och sedan vaknar upp direkt innan huvudet dunkat ned i framsätet.
Mörker, speciellt utomhus på natten. Ännu en miljö jag har svårt för.
Den äckliga känslan av att vara förföljd, av att någon helt plötsligt tar tag i en. Jag vet inte hur många gånger det hänt mig att jag flyger all världens väg när en människa plötsligt kommer fram bakom huskanten, att jag då har musik pumpandes i öronen gör det hela inte bättre. Kan inte påstå att jag går runt som en neandertalare och nattdrömmer när jag promenerar runt. Jag skapar snarare olika scenarion, saker som skulle kunna hända. Jag skrämmer upp mig själv, stressen, rädslan börjar jaga mig. Hjärtat dunkar oftare och oftare. Tillslut springer jag, så fort jag kan mot mitt mål, jag hyperventilerar, huvudet dunkar.. hårdare och hårdare. Ibland får jag en sådan huvudvärk att jag knappt kan röra mig. Varför blir det såhär? Jag tänker ofta på det, det är dock många fler saker än det här som jag fastnar i, händelser som man kanske inte borde ta upp i en blogg som är öppen för allmänheten. Jag tror att det är rädslan för att allt ska ta slut, för att allt ska försvinna, för att jag ska bli lämnad, ensam i mörkret. Döden - min största fiende och min bästa vän.

The day was slowly coming to an end, a bright red light was filling up the sky, giving the clouds a orange nuance, like a painting it was. Gorgeous and powerful, I was stunned, I was overwhelmed by the perfect set-up, the positioning, unbelievable.
For the nature to put up something this beautiful was beyond my imagination.
With the stars slowly joining in, and as the moon began to shine even brighter I decided to leave, as I was not worthy this.

Hm.

To be shattered and torn down, to feel left out and unnecessary.
To be loved and cared for, to feel a connection with another person.
To be humiliated and stricken down, to feel useless and incomplete.
To be complimented and and apreciated, to feel needed and usefull.

All I want is a kiss, a stroke over my chin, a light touch of your lips against mine.

Jag vill inte bli krönikör på någon jävla skittidning!

Det blev sakta mörkt. De var ensamma, ute, endast månen lyste upp deras nakna kroppar. Det var varmt, de bara låg där. Kysste, smekte.
Allt man hörd var vågorna, vågorna som slogs mot bergsväggen.
Värmen av varandra var allt som behövdes. Inget mer. Det var underbart, allt var perfekt.
Att vara ensamma. Att oberoende av andra var något de önskat länge. Ingen som förstör, ingen som har andra åsikter. De var allt som betydde något. De enda som kunde bestämma det som skulle hända. De älskade i månens ljus, bara de två, i hela världen.

Ingen kunde stoppa dem. De var var ensamma, helt ensamma. Inga föräldrar med idiotiska åsikter. Inga vänner som tyckte illa om den andra. Allt, absolut allt var precis som de alltid önskat. De visste inte hur det blev såhär, vänner var allt de skulle vara, de hade en pakt, en oskriven regel. Bara vänner, det var det som sagts. Man kan inte säga emot kärlek, eller hur?
Känslorna skulle aldrig lämna platsen de är på, ljudet av vågorna, den varma sanden, fullmånens ljus. Känslorna skulle aldrig försvinna, alltid finnas kvar, så länge de levde.
Visst är det härligt? Att vara ensam med den man älskar. Att känna att hon är där, att hon finns på riktigt. Värmen från hennes kropp, hennes djupa andetag som med sin vindpust sakta smekte över huden. Det här är att finnas på riktigt.

De var hemma, han blev snabbt osäker på sig själv, känslan de hade där var unik.
Allt han ville var att hålla om henne. Även fast hon låg en bit bort på den något stora sängen kunde han känna värmen från hennes kropp. Det var något han gillade, en annan person mot sig. Värmen, känslorna. Det var det enda han sökte efter och det enda han behövde. Varför var han så feg? En fråga. Det var allt som behövdes, att ta steget var i hans ögon omöjligt. De hade gjort det förut, bara legat där, varför var det annorlunda nu? Frågan upprepades om och om igen. Varför? Varför?
Han vågade flytta sig närmre. Hjärtat slog hårdare, snabbare. Hur ska han göra? Det som var så nära var fortfarande så långt bort. Känslan att ha någon nära en, bara dem två, ingen annan. Han krävde inte mycket, absolut inte. Han visste att hon antagligen skulle gå med på det, en tanke som plågade honom. Det enda som hindrade honom var han själv.
Det enda som någonsin kommer hindra honom är han själv. Onekligen var det sant. Tiden gick, han hade redan sett filmen de kollade på, den gick sakta mot sitt slut. Han var där endast för sällskapet. Han flyttade närmre, deras kroppar snuddade vid varandra. Han lade händerna på hennes sida. Det var varmt, sortens värme ingen levande människa kan tycka illa om. Han visste att det var så långt han kunde gå, så långt han tillät sig själv att gå. Filmen var slut, de hade nu gått och lagt sig i varsin säng. Han var fortfarande lycklig, det han hade varit med om kommer han komma ihåg i resten av hans liv.