Jag vill inte bli krönikör på någon jävla skittidning!

Det blev sakta mörkt. De var ensamma, ute, endast månen lyste upp deras nakna kroppar. Det var varmt, de bara låg där. Kysste, smekte.
Allt man hörd var vågorna, vågorna som slogs mot bergsväggen.
Värmen av varandra var allt som behövdes. Inget mer. Det var underbart, allt var perfekt.
Att vara ensamma. Att oberoende av andra var något de önskat länge. Ingen som förstör, ingen som har andra åsikter. De var allt som betydde något. De enda som kunde bestämma det som skulle hända. De älskade i månens ljus, bara de två, i hela världen.

Ingen kunde stoppa dem. De var var ensamma, helt ensamma. Inga föräldrar med idiotiska åsikter. Inga vänner som tyckte illa om den andra. Allt, absolut allt var precis som de alltid önskat. De visste inte hur det blev såhär, vänner var allt de skulle vara, de hade en pakt, en oskriven regel. Bara vänner, det var det som sagts. Man kan inte säga emot kärlek, eller hur?
Känslorna skulle aldrig lämna platsen de är på, ljudet av vågorna, den varma sanden, fullmånens ljus. Känslorna skulle aldrig försvinna, alltid finnas kvar, så länge de levde.
Visst är det härligt? Att vara ensam med den man älskar. Att känna att hon är där, att hon finns på riktigt. Värmen från hennes kropp, hennes djupa andetag som med sin vindpust sakta smekte över huden. Det här är att finnas på riktigt.

De var hemma, han blev snabbt osäker på sig själv, känslan de hade där var unik.
Allt han ville var att hålla om henne. Även fast hon låg en bit bort på den något stora sängen kunde han känna värmen från hennes kropp. Det var något han gillade, en annan person mot sig. Värmen, känslorna. Det var det enda han sökte efter och det enda han behövde. Varför var han så feg? En fråga. Det var allt som behövdes, att ta steget var i hans ögon omöjligt. De hade gjort det förut, bara legat där, varför var det annorlunda nu? Frågan upprepades om och om igen. Varför? Varför?
Han vågade flytta sig närmre. Hjärtat slog hårdare, snabbare. Hur ska han göra? Det som var så nära var fortfarande så långt bort. Känslan att ha någon nära en, bara dem två, ingen annan. Han krävde inte mycket, absolut inte. Han visste att hon antagligen skulle gå med på det, en tanke som plågade honom. Det enda som hindrade honom var han själv.
Det enda som någonsin kommer hindra honom är han själv. Onekligen var det sant. Tiden gick, han hade redan sett filmen de kollade på, den gick sakta mot sitt slut. Han var där endast för sällskapet. Han flyttade närmre, deras kroppar snuddade vid varandra. Han lade händerna på hennes sida. Det var varmt, sortens värme ingen levande människa kan tycka illa om. Han visste att det var så långt han kunde gå, så långt han tillät sig själv att gå. Filmen var slut, de hade nu gått och lagt sig i varsin säng. Han var fortfarande lycklig, det han hade varit med om kommer han komma ihåg i resten av hans liv.