Försök nr 3.

Vi vänder på timglaset och ser kornen falla utan att veta att det är vår tid som sakta vandrar. Mot det kalla, det okända där allt som vi håller kärt sannerligen stannar. Med kniven mot strupen, nyckeln till djupet, till mörkret - så underbart nära slutet jag utan problem undvikit för att slippa resultatet av hatet mot det andra kallar vackert. Tårarna skymmer min blick, blott en spegelbild av den värme och glädje som för länge sedan avgick.

Måste sluta tänka, gräva mig längre in. Sluta analysera och känna mig svag som om jag inte längre finns till. Vad tjänar det till? En själ i botten, precis som alla andra. Ge mig en anledning till att motstridigt fortsätta vandra mot det fina, det ni kallar lycka och samspel när allt jag ser är ett ensamt barn kvar i mörkret.

Vi pratade om inspiration, det som får mig att ge, det lilla vars kraft är starkare än det som ni kallar lycka och glädje. Känslan av att försvinna och tyna bort, en överlevnadssport för att uppnå den komfort att kunna tänka och skriva klart min rapport. Just nu sitter jag här halvdöd, smått förstörd men det är det som skapar den eld jag ack så ofrivilligt berör.

En dag kanske ni får se vem jag verkligen är. När ångesten kryper in och jag inte längre orkar bevara den mask som ni andra så gott behagar att ta vara och förvara medan jag sakta räknar in mina dödsdagar. Ur ett 3:e persons perspektiv observerar jag, helvete. Öppna ögonen. Snälla försök att se. Det är jag och inte världen omkring mig som är problemet.

Jag är den som alltid står längst bak, känner obehag mot det moderlag där mitt alkoholintag blir min arbetsdag, ett bakslag vars nederlag förblir min dödsbädd, oförstörbar. Orkar inte dela med mig av allt som förstör min dag likaså det som gör allt bra. Jag är den som håller mina tankar för mig själv, för ert eget bästa. För att jag skulle kunna tillintetgöra allt ni någonsin kan tänkas vilja förföra, beröra med era andetag bedröva.

Jag vet att du är min skyddsängel i mörkret, jag ser dig, jag känner dig och jag vet att du alltid finns där för mig. Gör det för min skull, enklare sagt än gjort. Med den kyla, det hat, de illdåd jag begått förblir mitt sinne evigt korrupt. Dina ord ekar ständigt i min kropp, är det ljuset jag ser? Nej, det är min värld som faller samman, huvudet dunkar, hjärtat ger med, paniken kryper in, sakta förändras rytmiken och allt går lite snabbare.

Så nu står vi här igen, du fina, du vackra. Skuggan av ljuset, det vita bruset. Sinnesfrid och balans. I ensamheten. Verkligt och overkligt. I mörkret drömmer jag mig bort. Jag brinner, jag fryser och med mina nävar jag skapar, en värld av smärta - förtära, förstöra till den dag mitt sista andetag brunnit ut. Som en dans utan partner. En bitterljuv sanning skapad för att bränna ned allt vett som hållit mig vid liv och summan av detta förblir den lögn som jag nu lever i. Här är jag mig själv, här finns jag på riktigt. En tår, bara en tår innan allt brinner ut.