söndag 30 maj 2010
ghj
Det är mörkt. Jag sitter i en gungstol, runt om mig finns det ett flertal gamla möbler, utslitna men ändå vackra på sitt eget sätt. Gungstolen knarrar, högt. Jag vet inte var jag är någonstans. Ute i det som verkar vara hallen står det en klocka. Du vet, en såndär gammal som tickar ohyggligt högt. Tick...tack...tick...tack. Ljudet från klockan blir högre och högre, nästan så högt att man inte klarar av att vara kvar i sin egen kropp. Helt plötsligt slutar det. Allt blir tyst. Jag reser mig upp för att se vad som hände men något fångade min blick. Framför mig var det ett fönster. Det hade precis börjat regna och i horisonten såg man ett flertal aggressiva blixtar som med jämna mellanrum slog ned i den ack så dystra skogen. Allt man såg var en söndertrasad fågelskrämma, mitt ute på en åker, den stirrade på mig med sina svarta demonliknande ögon. Först trodde jag att det var en människa men av vilket syfte skulle en människa vara på en åker tillhörande något som verkade vara ett övergivet hus långt bort från livliga städer och vackra byar? Helt plötsligt hörde jag en smäll, den var hög och öronbedövande, jag vaknade till liv från den trans fågelskrämman hade dragit in mig i. Jag började skaka. Jag kände kalla andetag röra min nacke. Jag var inte ensam trots allt. Det blev kallt, varelsen som tidigare hade varit bakom mig var nu borta. Panik, blicken svartnade framför ögonen, det är kallt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Horisonten. Och mellanrum.
SvaraRaderaOch så var det lite läskigt.