Jag är den som alltid står längst bak, tyst och privat. Jag är den som håller sig borta och undviker socialt. Jag är den som håller mina tankar för mig själv, för ert eget bästa.
Jag är inte ensam, nej, dock vill jag gärna föreställa mig det. Jag är den som du tror du känner, tror du kan lita på men ack nej, du har så fel. Jag är den som alla tycker om, alla kan skratta med. Jag är den som sparkar på dig när du ligger ned. Jag är den som i tystnad skrattar åt dig när jag ser dig. Jag är den som utnyttjar andra för min egen vinning. Jag är den som låter mig själv bli utnyttjad. Jag är den som alltid tänker på mig själv i första hand. Jag är den som gör allt du säger och sedan förväntansfullt hoppas på att bli accepterad. Jag är den som du egentligen inte vill ha något att göra med. Jag är den som du helst undviker. Jag är den som aldrig talar sanning. Jag är den som tror på vad andra säger. Jag är den som väljer mina ord rätt. Jag är den som tar åt allt som sägs om mig. Jag är den som egentligen är rädd men vägrar erkänna det. Jag är den som du föraktar. Jag är den som tror sig veta vad känslor är. Jag är den som du egentligen vill veta mer om men ändå inte. Jag är den som undviker att komma för nära andra för att skydda mig själv. Jag är den som inte öppnar mig utan en bra anledning. Jag är den som skyddar mitt inre för att slippa smärta. Jag är den som aldrig slutar tänka. Jag är den som skadar mig själv. Jag är den som bär på saker som aldrig har berättats för någon. Jag är den som vill känna mig älskad och omtyckt. Jag är den som försöker se det positiva i mycket men misslyckas. Jag är den som tar livet som det kommer. Jag är den som du kommer glömma bort. Jag är den som sakta försvinner in i mörkret. Jag är den som aldrig kommer finnas där. Jag är både ljuset och mörkret i tunneln, slaget och kramen i bråket.
Då är frågan. Vem fan är jag?