Rawr och knas.

Akta dig för ljuset då skenet kan bedra. Även det vackraste kan slå hårt tillbaks. Då vi väljer att tänka bort det negativa förblir vi förblindade för att skydda det som så enkelt brister. Som en mur, en mur uppbyggd av känslor som för länge sedan tynat bort, ett rum vars innehåll förmultnat. En bitterljuv sanning skapat för att bränna ned allt vett som en gång hållit mig vid liv och resultatet förblir den lögn som jag nu lever i. Jag talar i gåtor och min tunga är mitt vapen, tillit och dumdristig glädje - precis som jag vill ha det, när det passar öppnar jag upp och visar mig vara pålitlig. En svart bok fylld av dåd, ett sinne fylld av mörker. Tillsammans är vi starka, ensam är jag oförstörbar in i det sista.

Jag är den som alltid står längst bak, tyst och privat. Jag är den som håller sig borta och undviker socialt. Jag är den som håller mina tankar för mig själv, för ert eget bästa.
Jag är inte ensam, nej, dock vill jag gärna föreställa mig det. Jag är den som du tror du känner, tror du kan lita på men ack nej, du har så fel. Jag är den som alla tycker om, alla kan skratta med. Jag är den som sparkar på dig när du ligger ned. Jag är den som i tystnad skrattar åt dig när jag ser dig. Jag är den som utnyttjar andra för min egen vinning. Jag är den som låter mig själv bli utnyttjad. Jag är den som alltid tänker på mig själv i första hand. Jag är den som gör allt du säger och sedan förväntansfullt hoppas på att bli accepterad. Jag är den som du egentligen inte vill ha något att göra med. Jag är den som du helst undviker. Jag är den som aldrig talar sanning. Jag är den som tror på vad andra säger. Jag är den som väljer mina ord rätt. Jag är den som tar åt allt som sägs om mig. Jag är den som egentligen är rädd men vägrar erkänna det. Jag är den som du föraktar. Jag är den som tror sig veta vad känslor är. Jag är den som du egentligen vill veta mer om men ändå inte. Jag är den som undviker att komma för nära andra för att skydda mig själv. Jag är den som inte öppnar mig utan en bra anledning. Jag är den som skyddar mitt inre för att slippa smärta. Jag är den som aldrig slutar tänka. Jag är den som skadar mig själv. Jag är den som bär på saker som aldrig har berättats för någon. Jag är den som vill känna mig älskad och omtyckt. Jag är den som försöker se det positiva i mycket men misslyckas. Jag är den som tar livet som det kommer. Jag är den som du kommer glömma bort. Jag är den som sakta försvinner in i mörkret. Jag är den som aldrig kommer finnas där. Jag är både ljuset och mörkret i tunneln, slaget och kramen i bråket.
Då är frågan. Vem fan är jag?

Tänk inte på ökningen av pulsen, att du tar dina andetag med ett mindre mellanrum. Lägg dig ned och stäng av. Låt musiken rensa bort dina tankar och mörkret hålla om dig. Det finns bara du och ingen annan.

Tiden går, jag står kvar. Min värld, där tiden alltid står stilla. Där andra utvecklas och jag står still. Långsamt, orörlig. Tick tack.

wad

Det kanske börjar bli dags att släppa taget, eller vad tycker du, M?

ghj

Det är mörkt. Jag sitter i en gungstol, runt om mig finns det ett flertal gamla möbler, utslitna men ändå vackra på sitt eget sätt. Gungstolen knarrar, högt. Jag vet inte var jag är någonstans. Ute i det som verkar vara hallen står det en klocka. Du vet, en såndär gammal som tickar ohyggligt högt. Tick...tack...tick...tack. Ljudet från klockan blir högre och högre, nästan så högt att man inte klarar av att vara kvar i sin egen kropp. Helt plötsligt slutar det. Allt blir tyst. Jag reser mig upp för att se vad som hände men något fångade min blick. Framför mig var det ett fönster. Det hade precis börjat regna och i horisonten såg man ett flertal aggressiva blixtar som med jämna mellanrum slog ned i den ack så dystra skogen. Allt man såg var en söndertrasad fågelskrämma, mitt ute på en åker, den stirrade på mig med sina svarta demonliknande ögon. Först trodde jag att det var en människa men av vilket syfte skulle en människa vara på en åker tillhörande något som verkade vara ett övergivet hus långt bort från livliga städer och vackra byar? Helt plötsligt hörde jag en smäll, den var hög och öronbedövande, jag vaknade till liv från den trans fågelskrämman hade dragit in mig i. Jag började skaka. Jag kände kalla andetag röra min nacke. Jag var inte ensam trots allt. Det blev kallt, varelsen som tidigare hade varit bakom mig var nu borta. Panik, blicken svartnade framför ögonen, det är kallt...

Wihu.

Måndag. 08.35. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Fan också.
Jag reser mig sakta från sängen, det är varmt då solen legat som ett extratäcke över min kropp sen den först reste sig för dagen. Ett linne... ett par shorts... det får duga. Kommer antagligen inte ta mig utanför lägenheten. Går mot utgången. Sätter på datorn, kämpar mig ut genom dörren, jäkla handtag. En vacker dag kommer jag fastna härinne.
Det är tyst i lägenheten. Soffan är obäddad... och gårdagens middag står kvar på vardagsrumsbordet, någon har vält ut kattmaten på golvet. Bijou sitter på fönsterkarmen och njuter av solljuset som smyger sig in genom gliporna i persiennerna. Mamma jobbar nog, Marion också, troligtvis. Försiktigt, försiktigt, inte snubbla på alla kattmatskålar, alla leksaker, alla katter framförallt. Helvete... kattmaten, igen. Det börjar bli lite som min grej.
Det kommer musik från Marions rum, hon kanske är hemma trots allt. Det står ett par skor i hallen som jag knappt... vänta, ah... David är här.
"Du kan lätt ta bort grinden genom att vara dra ut den såhär", Hah, jag klättrar över den om jag så vill. Ska man ha mat så får man fan kämpa för det. När jag ramlat klart, krashat på golvet, småskrikit "Fan!" ställde jag mig upp och öppnade kylskåpet.
Tomt... *suck* Ett gammalt mjölkpaket som gick ut igår, ost... inget bröd. Flingor? Tre tomma paket i skafferiet. Underbart.
Hah! Juice, seger. Steg två. Glas. Disken, är det värt att diska ett glas? Nej. Med tetrapacket i min hand vänder jag mig om för att än en gång möta grinden. Mamma hade rätt. Det var betydligen mycket enklare att flytta på grinden. Äsch, jag är ju en ung rebell i mina bästa år.
Kommer till vardagsrumsöppningen. Stannar, kollar runt. Det är verkligen lite för tyst. Nästa sekund flög en katt mot mig, innan jag hunnit tänka låg jag på golvet dränk i juice. Katthelvete... fan också. Upp, in på toaletten, toalettpapper. Mer, mer, mer. *suck* Det är helt klart inte min dag idag. I samband med att jag torkar upp juicen öppnas ytterdörren, mamma kliver in. "Oj, hej, är du hemma? Jag gick hemtidigare idag. Hade en sådan extremt migrän. Jag går och lägger mig, skriv en lapp med saker jag ska handla sen.". Handla... mjölk och ägg som vanligt. Kan gott skita i att skriva en lapp. Hon kommer ändå ringa när hon är där och fråga om det är något mer jag vill ha. Torrt golv, mot rummet. Orkar inte. Sängen.