Undisclosed Desires.

Västerbron, platsen jag återvänder till när jag känner mig otillräcklig, värdelös och bortom hjälp.
Jag ser bilar åka förbi, nedkylda människor på väg hem för att värma sig i soffan framför tvn, jag ser fullgubbar som yrar runt. Och jag ser vattnet, det eviga mörkret. Jag känner igen mig. Svart som natten, mörkt som mina tankar. Jag gillar det, det är vackert, det är fängslande. Ja, det oändliga mörkret, slussens vackra spegelbild vilandes på vattenytan. Jag går dit och jag drömmer mig bort.
Visst låter det mysigt? Åh... sinnesfrid. Vackra, underbara tankar. Precis sådanna tankar som man får. Ni vet, allt är perfekt. Solen skiner, fåglarna kvittrar glatt. Människor ler när de ser en och man känner sig lycklig. Nej. Inga sådanna tankar. Jag är ensam, ser mig själv falla... falla ned och försvinna in i mörket, mörkret som jag är så extremt rädd för. Panik. Skriker efter hjälp. Jag ser mig själv försvinna bort, bort från allt. Jag försvinner dit jag känner att jag förtjänar att vara. Jag plågar mig själv, men det gör inget. Är van, van vid att känna såhär. Fängslad i mig själv, inlåst, torterad, utnyttjad. Ensamheten dödar mig, det är inte så att jag inte har några vänner. Även fast det ofta känns som om jag inte riktigt vet var jag har dem. Men det känns alltid som om jag inte riktigt är med, han som alltid är utanför, han som inte riktigt passar in. Men det kan jag bara ändra. Och det är bara mitt fel. Allt är mitt fel. Det jag känner är mitt fel, min ångest är mitt fel, min förmåga att varken kunna starta eller avsluta saker är MITT FEL. Denna lata bortskämda snorunge får skylla sig själv.
Ser ingen glädje. Ser inga skäl att fortsätta. Skäl att fortsätta... heh. Rolig tanke.
"Gör det för min skull" Orden ekar i mitt huvud... ständigt. Och ja, jag tänker inte ge upp. Det är svagt, patetiskt och slöseri med resurser.
Tur att jag inte druckit alkohol på ett tag. Finner nu lite belåtenhet när jag får dessa små, ganska värdelösa nikokickar, att gå in i ett beroende för att må lite bättre är ganska patetiskt av mig men jag överlever. Det känns bra och jag gillar det. Det tar dock inte bort huvudvärken, snarare stärker den. Det har lett till sömnlösa nätter och jag har verkligen lärt mig uppskatta mitt ganska fina, vita tak. Lite missfärgningar. Men det gör inget. Jag gillar mitt tak. Det är fint. Och med lite fantasi kan man skapa en ganska fin bild. En lycklig bild. Underbart att man måste slå upp svenska ord som man bara kan på engelska... Tråkigt nog kan inte min kropp klara av det här. Sängen har blivit min enda vän. Och nu sitter jag här med hela livet framför mig och gnäller. Jag gnäller på livet som ska vara underbart, en vacker upplevelse, en välsignelse.
Ständig utmattning leder till nederlag. 5 timmars sömn på en vecka, jag krashade totalt.
Att sova i 17 timmar kan låta skönt, men uppvaknandet är inget man ser fram emot. Skulle gärna sovit längre om det inte var så att klockan var skola.
Kommer ihåg första gången jag inte orkade längre.
Sex år sen, bara barnet. Elva år. Elva fjuttiga år och jag skrek att och bad om att det skulle ta slut. "Jag skiter i mig själv, jag skiter i dig, jag skiter i Marion, jag skiter i Peter. Jag skiter i allt! Vill inte mer, GÅ BORT! GÅ BORT FRÅN MIG! Jag vill inte vara längre!" Tur att man har världens bästa mamma. Sen dess har det varit mycket enklare att hålla allt inne. Jag vill aldrig se den blicken hon gav mig igen. Aldrig någonsin. Det var hjärtekrossande och jag kände mig värdelös.
Jag smög mig igenom sex år av skola. Sex år, utfrusen och ensam. Jag var aldrig en del av något, jag pratade aldrig med någon förutom de tre personer jag känt hela mitt liv. Douglas, den feta, tysta ungen som ingen riktigt visste något om. Gustav, Nisse och Douglas. Detta var dock bara kompisrelationer. Som ligger på samma nivå nu. Jag har aldrig tagit upp min psykiskahälsa med någon. Förutom nu, på senaste tiden. Andra personer kan inte lösa mina problem, det må vara skönt att prata om det, men efter en stund är allt man sagt bortglömt, en del i vardagen. Man kan inte förvänta sig att andra ska kunna vara där, hela tiden. De har egna liv, egna problem. Ja, vi har alla problem. Det känns som om jag fortfarande är den där feta, tysta ungen som ingen vet något om. Jag är fortfarande han som är där i bakgrunden. Han som inte är en del av något.
Speciellt i min klass. Jag är i mitten, utan en grupp som är min. Där jag kan vara med, prata, skratta och vara glad. Men det är en helt annan historia.
Jag glider sakta ifrån och det känns som om jag förlorar en del av alla varje dag. Jag är ingen rolig person, jag är inte speciell, jag kommer inte fram med roliga samtalsämnen, jag skämtar aldrig och ja, även du som jag vet läser det här kommer tröttna på mig.
De människor jag pratade med förra året är nu borta. De närmre relationerna jag hade har tynat bort. Det är bättre att ha älskat och blivit älskad än att aldrig älskat alls. Skitsnack.
Då kan vi läsa allt det här och summera det till en depression. En så kallad psykisksjukdom. Skitsnack det med. Jag tror inte på depressioner. Jag vill i alla fall inte tro på depressioner.
Jag vill tro att det bara är en ursäkt för att man inte är så jävla nöjd med sitt liv.
Men som sagt, jag är inte så jävla nöjd med mitt liv.
Jag sitter nu här, efter att ha insett att jag troligtvis kommer ha en sömnlös natt till.
Idag - eller igår var dock inte så farlig. Trots det extrema oflyt jag hade tog jag mig igenom dagen utan att känna att utbrottet var nära. Och batmobilen var jäkligt tuff och jag måste säga att Douglas rosa mössa glädje mig lite.
Batmobilen...
Samtidigt så känner jag mig löjlig som skriver det här. Jag sätter press på dem som vill mig väl. Och det värsta är att jag vet att det finns så många andra som har det så mycket värre.
Som vi alla vet, DET FUCKING LÖSER SIG.
Nu, mina nära och kära, vänner och ovänner, änglar och avskum, nudlar och spaghetti har jag officiellt skrivit av mig.

Dark.. I hear footsteps.. heavy. dunk..dunk..dunk. Is he coming for me? Where am I?

Pickapao.

Has hit the bottom.

.

Springer. Jag hör honom bakom mig. Tunga, lugna steg. Jag känner andetagen i nacken, illar. Snabbare, snabbare! VARFÖR KAN JAG INTE SPRINGA SNABBARE! Runt hörnet, fort, han tappar bort mig då. Vad fan?! Han är framför mig, vad fan är det som händer? Vänder... spring, fortsätt springa. Ben, svik mig inte för i helvete, svik mig inte. Inte nu! Park! Ja! Mörker, då tappar han bort mig, han måste! Busken, fort... fort... FORT! Han är borta.. jag klarade det! JAG KLARADE DET FAN!
Kallt det blev.. det är ju sommar.. vad.. trött jag blev... det sticker i ryggen... varför sticker det i ryggen? Blod... han... fan då. Varför.. kan.. du inte bara låta mig vara, Döden?

Hmm.

We’re constantly striving for something, most of the times something we can’t possibly reach.This is human, trying to achieve something that is simply impossible. Things like jobs, relationships or, easy as it sounds, that newly released pc-game in a local store.I see it, I want it though it’s out of my reach. I’d say that we’re limited, constantly being fought back by minor stuff. Relations – unanswered love. She simply doesn’t feel the same, I’ve gotten to know her, experiencing her good sides even the bad ones. She’s wonderful, but. That ridiculous BUT. A close friend of yours gets this thing; you’ve wanted it for ages. It’s just out of reach. The irritation that’s slowly growing on you, “Am I not worth the same as he?”, “Why would I deserve it less?”, you keep asking yourself why you, of all these individuals in the world are unable to get it.Yeah, we’re limited, extremely limited. This can be a matter of economical finances. We don’t live by the same conditions. You can’t do nothing but accept that fate. Though we get jealous. We want to love someone, I want to be loved by someone on the same way as that annoying couple, holding hands as they walk down the street.These newly in-love couples, I can easily say that I hate them. They make me feel sick mainly ‘cause I’m jealous. I wish, yes.. I really wish that I had the same thing as they do. That connection.Jealousy drives us to hate, hurts, makes us scared, makes us worried. Jealousy made me hate, made me worried. Just like the rest of the thousands and thousands of people in our so called home. I’m just a piece of shit in this world, though my feelings are the same.We sure do feel, it’s a wonderful ability. To feel that you are someone, knowing that you’re not alone, knowing that there are loads of people caring for you, cheering for you. This is something I still strive to master; I find it really hard to believe that someone actually cares for me. Like, a lot. I struggle, I really do struggle to accept all these compliments I get, negative ones as well. I really want to believe, trust me, I do. If I did I could most-likely drop this hideous self-picture and accept myself as a living person. (I might be a bit too negative though, I can’t possibly be this horrible.)Self-esteem and self-confidence is to me one of the major problems most people suffer of. I can’t say that’s hard to hide that insecurity we’re bearing, constantly torturing us.I’ve never really been able to see myself as a “Somebody”, a person that actually means something.I’m still working on it. Fancy cloths, a fake smile, a nice way of speech, pretty much everything is a way of hiding it.No way that all these people who make a lot of money, who can afford fancy stuff feels any better.They’re just as human as the rest of us, the lower level of individuals. We don’t share personal issues with each other. This is a problem that’ll always be there. I can promise you that at least 80% of those who answers “I’m fine” when they’re being asked how they feel are doing it as a defensive reflex to hide what they truly feel, to hide those feelings that’s slowly tearing them apart. A feeling clearly isn’t something you’re supposed to scare. At least it’s something I’d rather keep away.I do it, it’s easy, just popping an “I’m fine” isn’t that much of an effort. After all, it’s a standard question in our society. Though there are some exceptions, based on how close that person is to me. Aren’t you doing it like that as well? I’d do everything to avoid other people suffering from my problems. It’s not like you’re not affected by how other people feel, if any of my friends feels like… slightly sad I get worried, I’m afraid to lose them, I’m afraid of being alone. But who isn’t? The fear of being left alone in the dark, a fear everyone has. We’re nothing but human, right?Problems, problems which I truly hate, problems that everyone else most-likely hates as much as I do. We’re weak, we’re false, we’re idiotic, we’re really so god damn weak. None’s better than the other even if we truly want to believe we are. I can just keep nagging about the negative stuff with our alas so complicated race, but at the same time as all these negative things happens we have positive qualities. I love my friends, I really do, I love their lack of qualities just as much as I love the good one, ‘cause that’s what makes them unique.There’s this one problem that I, just like others suffer from, that often leads to pain.When I’ve finally achieved that I want I just… stop caring. That one thing who meant so much to you simply doesn’t mean anything to you no more. Is this something who only I feel? We’re spoiled, we’re egoistic, we’re all selfish, and yes. We’re all human. Even me. What would your perfect world look like?

Whoooaaa

I sat on a mountain once. With a friend, a great friend of mine, who I miss. We sat there the whole evening, just watching the neon-filled city. The beautiful city I live in.
The moons reflection on the water surface. Boats, loads of boats silently resting, peacefully.
We sat there, we drank, we listened to music, we met people. I miss that, I miss him. I miss the bestfriend I once had.
Though I miss a lot of things. I miss myself, my former self. That person who didn't care. That person who were himself. At all times.
Here I am. Shattered. Confused. I'm not alone. Not at all. I'm overwhelmed by friends. People who care for me. Still, I just miss a lot of things. A lot.
The late nights. You know, before love came, before I really had any decisions to make.
I s'pose this is the meaning of growing, as a person. We change. Oh yes we do. And it scares me, scares the shit out of me. Friends come and go. People I used to be with has disappeared. And new ones will enter my life. I have loved, I've been loved.
How much more do I have to experience? When does it end? This constant evolving. From time to time it's more then a single person can carry.
Damn I've changed, hopefully to the better.

DET VAR EN KYCKLING.

Jag gick på gatan, ensam. Det var mörkt, tomt. Ingen ute.
Tyst, för tyst. Nervös. Rädd.

.

Får panik av mörker.

Raised.

Gömmer mig när det blir jobbigt, rymmer när jag hamnar i situationer jag inte klarar av.

.

This is who I really am, this weak, pathetic shadow of a man. I am a destroyer, a demon. A sick person, who cares for none but myself. Though I accept this picture of myself for this is my fate, the reason for my existence. And I will carry this curse, til' the day I die.

Thoughts

Death, something that I’m clearly extremely afraid of. Pictures, self-made scenes constantly haunt my thoughts, accidents such as car crashes, assaults and similar happenings that torment me, my thoughts are sometimes so “real” that I end up thinking it actually happened. Does this mean that I’m afraid that it’ll happen to me? The “movie clips” are often about myself. Friends sometimes happen to be there with me, depending on if they’re with me at the moment.I’m scared of cars as something might happen if I fall asleep, I’m aware of that in the blink of an eye there’s a possibility for me to have my face smashed against the car window, bleeding. I see it in front of me, I feel the pain, I’d say that I’m daydreaming, I enter a world of my own, though I’m in at the same spot. Same people, and the sound around me hasn’t changed. The radio, voices of the others inside the vehicle, the soft sound of the tires silently rolling over the asphalt.Everything goes quiet, I slowly enter this “slow-motion” like state, and the sound I earlier heard becomes slow and indistinct. I see it, I feel it. How the cars crash into each other. I feel the bones getting crushed, I hear the screams, and how the whole body goes numb ‘cause of the pain. Well, for some reason I feel that this is the time to wake up, but I just end up in this humongous darkness, is this my view of death? Am I actually dead in my parallel world?As I leave all this just a second has passed. You know the feeling when you're just about the fall asleep and manage to wake up right before the head has reached the car panel. Darkness, specially outside at night. Another environment that I can barely handle.The sick feeling of being followed, knowing that someone might drag you away any second.I can't possibly count all the times I've jumped up high when someone randomly appear behind the house-edge, the death metal that's constantly being played in my ears doesn't really help me.Though I can't say that I walk around “night-dreaming”. I'm more creating different scenarios, scenarios of things that actually could happen. I scare myself up, with the stress slowly joining in, the fear begins to haunt me. The heart beats faster and faster, I end up running, as fast as I can in order to reach my goal. I hyperventilate, head keeps pounding, harder and harder. I've almost fainted several times 'cause the intense pain. Why is it like this? I often think about it, though there's a lot of things I end up getting caught with. Happenings I shouldn't bring up in a blog that's open for everyone. I believe it's the fear of everything coming to and end, the fear of everything disappearing, that I'll be left alone, in the dark. Death – My greatest enemy and my best friend.

Hmmmmm

I wish I could tell you how much you mean to me, how much I appreciate you, the soft touch of your lips, the warm feeling of your body, the spark in your eye that just makes me crack.
I wish I could take us away. Far, far away, to a place only you and me can see, a timeless zone.
A perfect world, without problems, without any difficult roads to take. A world free of anxiety, free of fear and death.
I wish I could show you how much I truly love you, that I could make you understand that I'm always here for you, in the middle of the night, early in the morning. I will always be there for you.