Undisclosed Desires.

Västerbron, platsen jag återvänder till när jag känner mig otillräcklig, värdelös och bortom hjälp.
Jag ser bilar åka förbi, nedkylda människor på väg hem för att värma sig i soffan framför tvn, jag ser fullgubbar som yrar runt. Och jag ser vattnet, det eviga mörkret. Jag känner igen mig. Svart som natten, mörkt som mina tankar. Jag gillar det, det är vackert, det är fängslande. Ja, det oändliga mörkret, slussens vackra spegelbild vilandes på vattenytan. Jag går dit och jag drömmer mig bort.
Visst låter det mysigt? Åh... sinnesfrid. Vackra, underbara tankar. Precis sådanna tankar som man får. Ni vet, allt är perfekt. Solen skiner, fåglarna kvittrar glatt. Människor ler när de ser en och man känner sig lycklig. Nej. Inga sådanna tankar. Jag är ensam, ser mig själv falla... falla ned och försvinna in i mörket, mörkret som jag är så extremt rädd för. Panik. Skriker efter hjälp. Jag ser mig själv försvinna bort, bort från allt. Jag försvinner dit jag känner att jag förtjänar att vara. Jag plågar mig själv, men det gör inget. Är van, van vid att känna såhär. Fängslad i mig själv, inlåst, torterad, utnyttjad. Ensamheten dödar mig, det är inte så att jag inte har några vänner. Även fast det ofta känns som om jag inte riktigt vet var jag har dem. Men det känns alltid som om jag inte riktigt är med, han som alltid är utanför, han som inte riktigt passar in. Men det kan jag bara ändra. Och det är bara mitt fel. Allt är mitt fel. Det jag känner är mitt fel, min ångest är mitt fel, min förmåga att varken kunna starta eller avsluta saker är MITT FEL. Denna lata bortskämda snorunge får skylla sig själv.
Ser ingen glädje. Ser inga skäl att fortsätta. Skäl att fortsätta... heh. Rolig tanke.
"Gör det för min skull" Orden ekar i mitt huvud... ständigt. Och ja, jag tänker inte ge upp. Det är svagt, patetiskt och slöseri med resurser.
Tur att jag inte druckit alkohol på ett tag. Finner nu lite belåtenhet när jag får dessa små, ganska värdelösa nikokickar, att gå in i ett beroende för att må lite bättre är ganska patetiskt av mig men jag överlever. Det känns bra och jag gillar det. Det tar dock inte bort huvudvärken, snarare stärker den. Det har lett till sömnlösa nätter och jag har verkligen lärt mig uppskatta mitt ganska fina, vita tak. Lite missfärgningar. Men det gör inget. Jag gillar mitt tak. Det är fint. Och med lite fantasi kan man skapa en ganska fin bild. En lycklig bild. Underbart att man måste slå upp svenska ord som man bara kan på engelska... Tråkigt nog kan inte min kropp klara av det här. Sängen har blivit min enda vän. Och nu sitter jag här med hela livet framför mig och gnäller. Jag gnäller på livet som ska vara underbart, en vacker upplevelse, en välsignelse.
Ständig utmattning leder till nederlag. 5 timmars sömn på en vecka, jag krashade totalt.
Att sova i 17 timmar kan låta skönt, men uppvaknandet är inget man ser fram emot. Skulle gärna sovit längre om det inte var så att klockan var skola.
Kommer ihåg första gången jag inte orkade längre.
Sex år sen, bara barnet. Elva år. Elva fjuttiga år och jag skrek att och bad om att det skulle ta slut. "Jag skiter i mig själv, jag skiter i dig, jag skiter i Marion, jag skiter i Peter. Jag skiter i allt! Vill inte mer, GÅ BORT! GÅ BORT FRÅN MIG! Jag vill inte vara längre!" Tur att man har världens bästa mamma. Sen dess har det varit mycket enklare att hålla allt inne. Jag vill aldrig se den blicken hon gav mig igen. Aldrig någonsin. Det var hjärtekrossande och jag kände mig värdelös.
Jag smög mig igenom sex år av skola. Sex år, utfrusen och ensam. Jag var aldrig en del av något, jag pratade aldrig med någon förutom de tre personer jag känt hela mitt liv. Douglas, den feta, tysta ungen som ingen riktigt visste något om. Gustav, Nisse och Douglas. Detta var dock bara kompisrelationer. Som ligger på samma nivå nu. Jag har aldrig tagit upp min psykiskahälsa med någon. Förutom nu, på senaste tiden. Andra personer kan inte lösa mina problem, det må vara skönt att prata om det, men efter en stund är allt man sagt bortglömt, en del i vardagen. Man kan inte förvänta sig att andra ska kunna vara där, hela tiden. De har egna liv, egna problem. Ja, vi har alla problem. Det känns som om jag fortfarande är den där feta, tysta ungen som ingen vet något om. Jag är fortfarande han som är där i bakgrunden. Han som inte är en del av något.
Speciellt i min klass. Jag är i mitten, utan en grupp som är min. Där jag kan vara med, prata, skratta och vara glad. Men det är en helt annan historia.
Jag glider sakta ifrån och det känns som om jag förlorar en del av alla varje dag. Jag är ingen rolig person, jag är inte speciell, jag kommer inte fram med roliga samtalsämnen, jag skämtar aldrig och ja, även du som jag vet läser det här kommer tröttna på mig.
De människor jag pratade med förra året är nu borta. De närmre relationerna jag hade har tynat bort. Det är bättre att ha älskat och blivit älskad än att aldrig älskat alls. Skitsnack.
Då kan vi läsa allt det här och summera det till en depression. En så kallad psykisksjukdom. Skitsnack det med. Jag tror inte på depressioner. Jag vill i alla fall inte tro på depressioner.
Jag vill tro att det bara är en ursäkt för att man inte är så jävla nöjd med sitt liv.
Men som sagt, jag är inte så jävla nöjd med mitt liv.
Jag sitter nu här, efter att ha insett att jag troligtvis kommer ha en sömnlös natt till.
Idag - eller igår var dock inte så farlig. Trots det extrema oflyt jag hade tog jag mig igenom dagen utan att känna att utbrottet var nära. Och batmobilen var jäkligt tuff och jag måste säga att Douglas rosa mössa glädje mig lite.
Batmobilen...
Samtidigt så känner jag mig löjlig som skriver det här. Jag sätter press på dem som vill mig väl. Och det värsta är att jag vet att det finns så många andra som har det så mycket värre.
Som vi alla vet, DET FUCKING LÖSER SIG.
Nu, mina nära och kära, vänner och ovänner, änglar och avskum, nudlar och spaghetti har jag officiellt skrivit av mig.