.

In the backyards of my shadow I rest alone.

As I sit here alone, trapped inside
I'm quiet, though my mind is screaming
Get me out of this hell, take me away from the world of despair
Constant emptiness, a never ending darkness

We're all striving for perfection, still I'm stuck here
Blank words, lack of feelings, of thoughts
We don’t live by the same conditions
You can’t do nothing but accept that fate.

I’ve never really been able to see myself as a “Somebody”
This is something I still strive to master

Accepting myself

It's not hard to hide that insecurity we’re bearing, constantly torturing us.

I'm fine

We’re weak, we’re false, we’re idiotic, we’re really so fucking weak

Just let go of that picture you have
None can change the future for you.

Drumdrum-

We're all broken
Screaming for help as we slowly fall deeper and deeper towards the depths of our shadows
Towards emptiness and despair
We hide behind pathetic excuses, hoping for a pure mind
Though deep inside we know that we're beyond rescue

As the plague devours us from the inside, it becomes clear that we're the cause of the pain, the suffering
We're the creators of our own nightmares, therefor we are the salvation.
What you can not accept can not be repaired

Shh.... can you hear it? A silent cry for help..

I'm tired of the constant running, no real sense of security
A fight for sanity. A fierce battle between body and mind.
We're just small bricks in a huge game.

WTF?! D:

Anton och Douglas är ute på nya äventyr! Händer inte så mycket... det kommer, det kommer. Det löser SAJ. MANNEN. DET LÖSER SAJ! SOUTH POINT, DET LÖSER SAAAAJ!
Resultatet av brist på pepp och glömda nycklar är nikotin, socker och dåliga datorspel.

Plink

Faller. Fort, det är kallt. Tyst och mörkt. Juste... Det är min tur. Min tur att känna, min tur att se, min tur att vara en del av världen. Min tur att känna lukten av frihet. Jag finns här, även fast det är svårt att tro. Trött på att vara osynlig. Se mig. Så som jag ser er.
Jag är trött på att känna mig ensam.

Uttråkad

Saknad, saknad efter någon, vi är alla ensamma till grunden.
Då jag såg dig, det första ögonkastet. Första gången våra ögon möttes. Allt stannade och min kropp frös till is.

Du vet första gången... DET KOMMER. OKEJ?! INGEN FACKING INSPIRATION. Jag tror jag behöver närhet. (Y)

.

Svaga sinnen låter sig förtäras av omvärlden. Svaga sinnen låter sig influeras av andra för att passa in. Brist på egna tankar, brist på egna intressen. Bara glider. Gör allt för att tillfredsställa andra och lägga sig själv som andrahandsval. Det är väl där jag ligger just nu.

,

Saknad.

plingplong.

När allt var som värst, när man bara såg mörker. Då fann du mig. Då räddade du mig. Du såg mig, liksom jag såg dig. Glänsande ögon. Tårar. Känslan av att vara osynlig.
Du tog min hand och drog upp mig. Upp ur mörkret.

Oja.

Vinter och natt. Det var kallt. I månens ljus var allt man såg hennes glittrande ögon.
De höll om varandra. Hårt. Han såg henes tårar rinna. Han höll om henne och viskade lugnt "Jag älskar dig" i hennes öra.
"Gråt inte min kära, torka bort dina tårar. Jag kommer alltid finnas här för dig." Han lutade sig fram och kysste henne lätt och mjukt. Tårarna slutade rinna, hennes ögon glänste, som en vacker kristall.
De reste sig från klippan. Månen lyste och vattnet blev likt en spegel.
En spegel som förklarade allt. En spegel att minnas.
Vacker, utsikten var vacker.
Svaga kroppar, lättade sinnen. Det var som vanligt igen. Att älska någon, att bli älskad tillbaka.
Natt blev dag. De gick längs gatan, höll händerna och lät armarna gunga fram och tillbaka.
Hem, de skulle hem tillsammans.

Det var kallt. Vinter och natt.

Pewpew...pew!

De höll om varandra. Hårt.

(Y)

"Doing the dishes for some lazy friends 5.30pm listening to the song that constantly reminds the of the girl I love, the only one that's beyond my reach, the one who never can be mine." MIINNEEEEEN. <3<3

Undrar vems tårar.

Han såg tårarna rinna, han höll om henne och viskade lugnt "Jag älskar dig" i hennes öra.

Undrar vems ögon.

I månens ljus var allt man såg dina glittrande ögon.

Snus

Det är någon filur som har konfiskerat mitt snus. *fnys* I will get my revenge. Soon enough. <3

En tår, bara en tår innan allt tar slut, snälla.

._.

Omfamna mig, låt mig känna att jag finns.

;..;

Pulsen ökade, han kände hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Han blev varm, tankarna som förut varit bra förvandlades till en psykisk tortyr. Panik.

Jag tappar mina kläder, grad för grad.

Minns du när vi först träffades? Minns du alla känslor, alla tankar, allt omkring oss?
Minns du hur det var när inget spelade någon roll? När det var vi som bestämde hur det skulle vara.
Minns du hur vi alltid sa att allt skulle bli bättre, att det inte fanns något att oroa sig för?
Du vet, när allt som behövdes var oss själv.
Minns du första gången vi såg varandra i ögonen? När vi höll om varandra, lät våra läppar mötas och allt omkring oss försvann.
Minns du hur allt bara flöt på, den tiden då vi var unga och dumdristiga.
Jag minns, låt mig friska upp ditt minne.
"Jag har tappat bort mitt nummer, kan jag få ditt?"

Kent.

Jag drömde om
En barndomsvän igår
Som telenäten drömmer
Om svalorna i vår
Jag vaknade av bruset
Från maskiner i djup sömn
Jag vaknade så lycklig
Över att äntligen ha drömt

Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
Så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
Mina nyårslöften

Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
Men allt av vikt jag säger
Har jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
Nånting som alla vet
Men som dom aldrig lyckas fånga
I filmerna man ser

Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
Så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig ignorera kärleken
Mina nyårslöften

Plunta.

Osynlig och bortglömd, som ett spöke som aldrig finner ro.

I wish I knew you
Way back when
Before you were part of my plans
I think that we would have been friends

There's only time to live our lives
And you'll be the one who's by my side
And I can promise you then
You'll always be my best friend.

Till the end when we part
I will give you my heart
And I'll promise to love you with all that it is
And I'll promise to be there whenever you need me
Because you'll always be my best friend

You'll always be my best friend

Engelska Poem inspirerad av Poe, påbörjad.

As the needle fell to the ground I saw nothing but death, perfection. The flawless plan and finally I've done it. That man, the false words coming out of his mouth. I hated it. Just a minor sight of him enraged me. Even though he was my superior, my teacher, my savior. The time had come.
It was a dark day, a day of death and horror - the day that I'd be succesful, my day. Oh, you should know how I did it, and I will tell you, tell you indeed. You should've seen me! How I poisoned his mind, how I made him believe that I'd never fool him. Slowly gaining his trust... slowly but steady.
As I was living in his house. Like a spy, hidden at day, stealthing around at night.
He was quite old, an old devil. My weapon was a needle of poison. The perfect tool. I snuck in, as silently as I could, small steps. Soundless - Perfect. I gently stuck the needle in his left arm. "Grumph" he whined. Though he did not wake up. I injected the liquid and the task was done. Soon his heart would stop, without a trace of violence. Success, I now declare myself the winner.

Undisclosed Desires.

Västerbron, platsen jag återvänder till när jag känner mig otillräcklig, värdelös och bortom hjälp.
Jag ser bilar åka förbi, nedkylda människor på väg hem för att värma sig i soffan framför tvn, jag ser fullgubbar som yrar runt. Och jag ser vattnet, det eviga mörkret. Jag känner igen mig. Svart som natten, mörkt som mina tankar. Jag gillar det, det är vackert, det är fängslande. Ja, det oändliga mörkret, slussens vackra spegelbild vilandes på vattenytan. Jag går dit och jag drömmer mig bort.
Visst låter det mysigt? Åh... sinnesfrid. Vackra, underbara tankar. Precis sådanna tankar som man får. Ni vet, allt är perfekt. Solen skiner, fåglarna kvittrar glatt. Människor ler när de ser en och man känner sig lycklig. Nej. Inga sådanna tankar. Jag är ensam, ser mig själv falla... falla ned och försvinna in i mörket, mörkret som jag är så extremt rädd för. Panik. Skriker efter hjälp. Jag ser mig själv försvinna bort, bort från allt. Jag försvinner dit jag känner att jag förtjänar att vara. Jag plågar mig själv, men det gör inget. Är van, van vid att känna såhär. Fängslad i mig själv, inlåst, torterad, utnyttjad. Ensamheten dödar mig, det är inte så att jag inte har några vänner. Även fast det ofta känns som om jag inte riktigt vet var jag har dem. Men det känns alltid som om jag inte riktigt är med, han som alltid är utanför, han som inte riktigt passar in. Men det kan jag bara ändra. Och det är bara mitt fel. Allt är mitt fel. Det jag känner är mitt fel, min ångest är mitt fel, min förmåga att varken kunna starta eller avsluta saker är MITT FEL. Denna lata bortskämda snorunge får skylla sig själv.
Ser ingen glädje. Ser inga skäl att fortsätta. Skäl att fortsätta... heh. Rolig tanke.
"Gör det för min skull" Orden ekar i mitt huvud... ständigt. Och ja, jag tänker inte ge upp. Det är svagt, patetiskt och slöseri med resurser.
Tur att jag inte druckit alkohol på ett tag. Finner nu lite belåtenhet när jag får dessa små, ganska värdelösa nikokickar, att gå in i ett beroende för att må lite bättre är ganska patetiskt av mig men jag överlever. Det känns bra och jag gillar det. Det tar dock inte bort huvudvärken, snarare stärker den. Det har lett till sömnlösa nätter och jag har verkligen lärt mig uppskatta mitt ganska fina, vita tak. Lite missfärgningar. Men det gör inget. Jag gillar mitt tak. Det är fint. Och med lite fantasi kan man skapa en ganska fin bild. En lycklig bild. Underbart att man måste slå upp svenska ord som man bara kan på engelska... Tråkigt nog kan inte min kropp klara av det här. Sängen har blivit min enda vän. Och nu sitter jag här med hela livet framför mig och gnäller. Jag gnäller på livet som ska vara underbart, en vacker upplevelse, en välsignelse.
Ständig utmattning leder till nederlag. 5 timmars sömn på en vecka, jag krashade totalt.
Att sova i 17 timmar kan låta skönt, men uppvaknandet är inget man ser fram emot. Skulle gärna sovit längre om det inte var så att klockan var skola.
Kommer ihåg första gången jag inte orkade längre.
Sex år sen, bara barnet. Elva år. Elva fjuttiga år och jag skrek att och bad om att det skulle ta slut. "Jag skiter i mig själv, jag skiter i dig, jag skiter i Marion, jag skiter i Peter. Jag skiter i allt! Vill inte mer, GÅ BORT! GÅ BORT FRÅN MIG! Jag vill inte vara längre!" Tur att man har världens bästa mamma. Sen dess har det varit mycket enklare att hålla allt inne. Jag vill aldrig se den blicken hon gav mig igen. Aldrig någonsin. Det var hjärtekrossande och jag kände mig värdelös.
Jag smög mig igenom sex år av skola. Sex år, utfrusen och ensam. Jag var aldrig en del av något, jag pratade aldrig med någon förutom de tre personer jag känt hela mitt liv. Douglas, den feta, tysta ungen som ingen riktigt visste något om. Gustav, Nisse och Douglas. Detta var dock bara kompisrelationer. Som ligger på samma nivå nu. Jag har aldrig tagit upp min psykiskahälsa med någon. Förutom nu, på senaste tiden. Andra personer kan inte lösa mina problem, det må vara skönt att prata om det, men efter en stund är allt man sagt bortglömt, en del i vardagen. Man kan inte förvänta sig att andra ska kunna vara där, hela tiden. De har egna liv, egna problem. Ja, vi har alla problem. Det känns som om jag fortfarande är den där feta, tysta ungen som ingen vet något om. Jag är fortfarande han som är där i bakgrunden. Han som inte är en del av något.
Speciellt i min klass. Jag är i mitten, utan en grupp som är min. Där jag kan vara med, prata, skratta och vara glad. Men det är en helt annan historia.
Jag glider sakta ifrån och det känns som om jag förlorar en del av alla varje dag. Jag är ingen rolig person, jag är inte speciell, jag kommer inte fram med roliga samtalsämnen, jag skämtar aldrig och ja, även du som jag vet läser det här kommer tröttna på mig.
De människor jag pratade med förra året är nu borta. De närmre relationerna jag hade har tynat bort. Det är bättre att ha älskat och blivit älskad än att aldrig älskat alls. Skitsnack.
Då kan vi läsa allt det här och summera det till en depression. En så kallad psykisksjukdom. Skitsnack det med. Jag tror inte på depressioner. Jag vill i alla fall inte tro på depressioner.
Jag vill tro att det bara är en ursäkt för att man inte är så jävla nöjd med sitt liv.
Men som sagt, jag är inte så jävla nöjd med mitt liv.
Jag sitter nu här, efter att ha insett att jag troligtvis kommer ha en sömnlös natt till.
Idag - eller igår var dock inte så farlig. Trots det extrema oflyt jag hade tog jag mig igenom dagen utan att känna att utbrottet var nära. Och batmobilen var jäkligt tuff och jag måste säga att Douglas rosa mössa glädje mig lite.
Batmobilen...
Samtidigt så känner jag mig löjlig som skriver det här. Jag sätter press på dem som vill mig väl. Och det värsta är att jag vet att det finns så många andra som har det så mycket värre.
Som vi alla vet, DET FUCKING LÖSER SIG.
Nu, mina nära och kära, vänner och ovänner, änglar och avskum, nudlar och spaghetti har jag officiellt skrivit av mig.

Dark.. I hear footsteps.. heavy. dunk..dunk..dunk. Is he coming for me? Where am I?

Pickapao.

Has hit the bottom.

.

Springer. Jag hör honom bakom mig. Tunga, lugna steg. Jag känner andetagen i nacken, illar. Snabbare, snabbare! VARFÖR KAN JAG INTE SPRINGA SNABBARE! Runt hörnet, fort, han tappar bort mig då. Vad fan?! Han är framför mig, vad fan är det som händer? Vänder... spring, fortsätt springa. Ben, svik mig inte för i helvete, svik mig inte. Inte nu! Park! Ja! Mörker, då tappar han bort mig, han måste! Busken, fort... fort... FORT! Han är borta.. jag klarade det! JAG KLARADE DET FAN!
Kallt det blev.. det är ju sommar.. vad.. trött jag blev... det sticker i ryggen... varför sticker det i ryggen? Blod... han... fan då. Varför.. kan.. du inte bara låta mig vara, Döden?

Hmm.

We’re constantly striving for something, most of the times something we can’t possibly reach.This is human, trying to achieve something that is simply impossible. Things like jobs, relationships or, easy as it sounds, that newly released pc-game in a local store.I see it, I want it though it’s out of my reach. I’d say that we’re limited, constantly being fought back by minor stuff. Relations – unanswered love. She simply doesn’t feel the same, I’ve gotten to know her, experiencing her good sides even the bad ones. She’s wonderful, but. That ridiculous BUT. A close friend of yours gets this thing; you’ve wanted it for ages. It’s just out of reach. The irritation that’s slowly growing on you, “Am I not worth the same as he?”, “Why would I deserve it less?”, you keep asking yourself why you, of all these individuals in the world are unable to get it.Yeah, we’re limited, extremely limited. This can be a matter of economical finances. We don’t live by the same conditions. You can’t do nothing but accept that fate. Though we get jealous. We want to love someone, I want to be loved by someone on the same way as that annoying couple, holding hands as they walk down the street.These newly in-love couples, I can easily say that I hate them. They make me feel sick mainly ‘cause I’m jealous. I wish, yes.. I really wish that I had the same thing as they do. That connection.Jealousy drives us to hate, hurts, makes us scared, makes us worried. Jealousy made me hate, made me worried. Just like the rest of the thousands and thousands of people in our so called home. I’m just a piece of shit in this world, though my feelings are the same.We sure do feel, it’s a wonderful ability. To feel that you are someone, knowing that you’re not alone, knowing that there are loads of people caring for you, cheering for you. This is something I still strive to master; I find it really hard to believe that someone actually cares for me. Like, a lot. I struggle, I really do struggle to accept all these compliments I get, negative ones as well. I really want to believe, trust me, I do. If I did I could most-likely drop this hideous self-picture and accept myself as a living person. (I might be a bit too negative though, I can’t possibly be this horrible.)Self-esteem and self-confidence is to me one of the major problems most people suffer of. I can’t say that’s hard to hide that insecurity we’re bearing, constantly torturing us.I’ve never really been able to see myself as a “Somebody”, a person that actually means something.I’m still working on it. Fancy cloths, a fake smile, a nice way of speech, pretty much everything is a way of hiding it.No way that all these people who make a lot of money, who can afford fancy stuff feels any better.They’re just as human as the rest of us, the lower level of individuals. We don’t share personal issues with each other. This is a problem that’ll always be there. I can promise you that at least 80% of those who answers “I’m fine” when they’re being asked how they feel are doing it as a defensive reflex to hide what they truly feel, to hide those feelings that’s slowly tearing them apart. A feeling clearly isn’t something you’re supposed to scare. At least it’s something I’d rather keep away.I do it, it’s easy, just popping an “I’m fine” isn’t that much of an effort. After all, it’s a standard question in our society. Though there are some exceptions, based on how close that person is to me. Aren’t you doing it like that as well? I’d do everything to avoid other people suffering from my problems. It’s not like you’re not affected by how other people feel, if any of my friends feels like… slightly sad I get worried, I’m afraid to lose them, I’m afraid of being alone. But who isn’t? The fear of being left alone in the dark, a fear everyone has. We’re nothing but human, right?Problems, problems which I truly hate, problems that everyone else most-likely hates as much as I do. We’re weak, we’re false, we’re idiotic, we’re really so god damn weak. None’s better than the other even if we truly want to believe we are. I can just keep nagging about the negative stuff with our alas so complicated race, but at the same time as all these negative things happens we have positive qualities. I love my friends, I really do, I love their lack of qualities just as much as I love the good one, ‘cause that’s what makes them unique.There’s this one problem that I, just like others suffer from, that often leads to pain.When I’ve finally achieved that I want I just… stop caring. That one thing who meant so much to you simply doesn’t mean anything to you no more. Is this something who only I feel? We’re spoiled, we’re egoistic, we’re all selfish, and yes. We’re all human. Even me. What would your perfect world look like?

Whoooaaa

I sat on a mountain once. With a friend, a great friend of mine, who I miss. We sat there the whole evening, just watching the neon-filled city. The beautiful city I live in.
The moons reflection on the water surface. Boats, loads of boats silently resting, peacefully.
We sat there, we drank, we listened to music, we met people. I miss that, I miss him. I miss the bestfriend I once had.
Though I miss a lot of things. I miss myself, my former self. That person who didn't care. That person who were himself. At all times.
Here I am. Shattered. Confused. I'm not alone. Not at all. I'm overwhelmed by friends. People who care for me. Still, I just miss a lot of things. A lot.
The late nights. You know, before love came, before I really had any decisions to make.
I s'pose this is the meaning of growing, as a person. We change. Oh yes we do. And it scares me, scares the shit out of me. Friends come and go. People I used to be with has disappeared. And new ones will enter my life. I have loved, I've been loved.
How much more do I have to experience? When does it end? This constant evolving. From time to time it's more then a single person can carry.
Damn I've changed, hopefully to the better.

DET VAR EN KYCKLING.

Jag gick på gatan, ensam. Det var mörkt, tomt. Ingen ute.
Tyst, för tyst. Nervös. Rädd.

.

Får panik av mörker.

Raised.

Gömmer mig när det blir jobbigt, rymmer när jag hamnar i situationer jag inte klarar av.

.

This is who I really am, this weak, pathetic shadow of a man. I am a destroyer, a demon. A sick person, who cares for none but myself. Though I accept this picture of myself for this is my fate, the reason for my existence. And I will carry this curse, til' the day I die.

Thoughts

Death, something that I’m clearly extremely afraid of. Pictures, self-made scenes constantly haunt my thoughts, accidents such as car crashes, assaults and similar happenings that torment me, my thoughts are sometimes so “real” that I end up thinking it actually happened. Does this mean that I’m afraid that it’ll happen to me? The “movie clips” are often about myself. Friends sometimes happen to be there with me, depending on if they’re with me at the moment.I’m scared of cars as something might happen if I fall asleep, I’m aware of that in the blink of an eye there’s a possibility for me to have my face smashed against the car window, bleeding. I see it in front of me, I feel the pain, I’d say that I’m daydreaming, I enter a world of my own, though I’m in at the same spot. Same people, and the sound around me hasn’t changed. The radio, voices of the others inside the vehicle, the soft sound of the tires silently rolling over the asphalt.Everything goes quiet, I slowly enter this “slow-motion” like state, and the sound I earlier heard becomes slow and indistinct. I see it, I feel it. How the cars crash into each other. I feel the bones getting crushed, I hear the screams, and how the whole body goes numb ‘cause of the pain. Well, for some reason I feel that this is the time to wake up, but I just end up in this humongous darkness, is this my view of death? Am I actually dead in my parallel world?As I leave all this just a second has passed. You know the feeling when you're just about the fall asleep and manage to wake up right before the head has reached the car panel. Darkness, specially outside at night. Another environment that I can barely handle.The sick feeling of being followed, knowing that someone might drag you away any second.I can't possibly count all the times I've jumped up high when someone randomly appear behind the house-edge, the death metal that's constantly being played in my ears doesn't really help me.Though I can't say that I walk around “night-dreaming”. I'm more creating different scenarios, scenarios of things that actually could happen. I scare myself up, with the stress slowly joining in, the fear begins to haunt me. The heart beats faster and faster, I end up running, as fast as I can in order to reach my goal. I hyperventilate, head keeps pounding, harder and harder. I've almost fainted several times 'cause the intense pain. Why is it like this? I often think about it, though there's a lot of things I end up getting caught with. Happenings I shouldn't bring up in a blog that's open for everyone. I believe it's the fear of everything coming to and end, the fear of everything disappearing, that I'll be left alone, in the dark. Death – My greatest enemy and my best friend.

Hmmmmm

I wish I could tell you how much you mean to me, how much I appreciate you, the soft touch of your lips, the warm feeling of your body, the spark in your eye that just makes me crack.
I wish I could take us away. Far, far away, to a place only you and me can see, a timeless zone.
A perfect world, without problems, without any difficult roads to take. A world free of anxiety, free of fear and death.
I wish I could show you how much I truly love you, that I could make you understand that I'm always here for you, in the middle of the night, early in the morning. I will always be there for you.

Hm

We were walking, just walking, no special direction, no goal.
We were holding hands, smiling, shyly positioning our heads towards the ground.
On the country-side we walked, surrounded by nothing but flowery fields, shining bright.
We were walking as the day changed to night, when the stars appeared we stopped, right on the spot we were standing on, like hypnotized by the stunning view.
Like fiery dots on the sky, with the golden sphere joining in.

Tankar

Döden, som jag onekligen verkar vara extremt rädd för.Bilder, ihopsatta scener kommer ständigt upp i mina tankar, händelser som t.ex. bilolyckor, misshandel och flera andra saker plågar mig, ibland är mina tankar så verkliga att jag tror det faktiskt händer på riktigt. Betyder det här att jag är rädd för att det ska hända?
"Filmklippen" handlar oftast om mig själv. Det kan hända att mina vänner är med, bara för att jag råkar vara med dem i just det ögonblicket.
Jag är rädd för att somna i bilar eftersom jag vet att man närsomhelst kan krocka, jag ser det framför mig. Jag känner smärtan inom mig.
Man skulle nog kunna säga att jag dagdrömmer, jag försvinner bort i en annan värld men jag är fortfarande på samma plats, med samma människor, samma ljud runt om mig. Radion, rösterna av de andra i bilen, det mjuka ljudet av hjulen som rullar fram längs asfalten.
Det blir tyst, allt saknar ned, ljuden blir långsamma och otydliga... sen ser jag det, jag känner det. Hur bilarna sakta krossas emot varandra, hur benen bryts, skriken, den bedövande smärtan. Själv tycker jag att vid det här tillfället så borde man vakna upp, till slut blir det bara ett enormt mörker, är det min syn på döden? Dör jag i min parallella värld då? Allt detta händer oftast på någon sekund i den "riktiga" världen, ni vet, när man bara somnar till för en stund och sedan vaknar upp direkt innan huvudet dunkat ned i framsätet.
Mörker, speciellt utomhus på natten. Ännu en miljö jag har svårt för.
Den äckliga känslan av att vara förföljd, av att någon helt plötsligt tar tag i en. Jag vet inte hur många gånger det hänt mig att jag flyger all världens väg när en människa plötsligt kommer fram bakom huskanten, att jag då har musik pumpandes i öronen gör det hela inte bättre. Kan inte påstå att jag går runt som en neandertalare och nattdrömmer när jag promenerar runt. Jag skapar snarare olika scenarion, saker som skulle kunna hända. Jag skrämmer upp mig själv, stressen, rädslan börjar jaga mig. Hjärtat dunkar oftare och oftare. Tillslut springer jag, så fort jag kan mot mitt mål, jag hyperventilerar, huvudet dunkar.. hårdare och hårdare. Ibland får jag en sådan huvudvärk att jag knappt kan röra mig. Varför blir det såhär? Jag tänker ofta på det, det är dock många fler saker än det här som jag fastnar i, händelser som man kanske inte borde ta upp i en blogg som är öppen för allmänheten. Jag tror att det är rädslan för att allt ska ta slut, för att allt ska försvinna, för att jag ska bli lämnad, ensam i mörkret. Döden - min största fiende och min bästa vän.

The day was slowly coming to an end, a bright red light was filling up the sky, giving the clouds a orange nuance, like a painting it was. Gorgeous and powerful, I was stunned, I was overwhelmed by the perfect set-up, the positioning, unbelievable.
For the nature to put up something this beautiful was beyond my imagination.
With the stars slowly joining in, and as the moon began to shine even brighter I decided to leave, as I was not worthy this.

Hm.

To be shattered and torn down, to feel left out and unnecessary.
To be loved and cared for, to feel a connection with another person.
To be humiliated and stricken down, to feel useless and incomplete.
To be complimented and and apreciated, to feel needed and usefull.

All I want is a kiss, a stroke over my chin, a light touch of your lips against mine.

Jag vill inte bli krönikör på någon jävla skittidning!

Det blev sakta mörkt. De var ensamma, ute, endast månen lyste upp deras nakna kroppar. Det var varmt, de bara låg där. Kysste, smekte.
Allt man hörd var vågorna, vågorna som slogs mot bergsväggen.
Värmen av varandra var allt som behövdes. Inget mer. Det var underbart, allt var perfekt.
Att vara ensamma. Att oberoende av andra var något de önskat länge. Ingen som förstör, ingen som har andra åsikter. De var allt som betydde något. De enda som kunde bestämma det som skulle hända. De älskade i månens ljus, bara de två, i hela världen.

Ingen kunde stoppa dem. De var var ensamma, helt ensamma. Inga föräldrar med idiotiska åsikter. Inga vänner som tyckte illa om den andra. Allt, absolut allt var precis som de alltid önskat. De visste inte hur det blev såhär, vänner var allt de skulle vara, de hade en pakt, en oskriven regel. Bara vänner, det var det som sagts. Man kan inte säga emot kärlek, eller hur?
Känslorna skulle aldrig lämna platsen de är på, ljudet av vågorna, den varma sanden, fullmånens ljus. Känslorna skulle aldrig försvinna, alltid finnas kvar, så länge de levde.
Visst är det härligt? Att vara ensam med den man älskar. Att känna att hon är där, att hon finns på riktigt. Värmen från hennes kropp, hennes djupa andetag som med sin vindpust sakta smekte över huden. Det här är att finnas på riktigt.

De var hemma, han blev snabbt osäker på sig själv, känslan de hade där var unik.
Allt han ville var att hålla om henne. Även fast hon låg en bit bort på den något stora sängen kunde han känna värmen från hennes kropp. Det var något han gillade, en annan person mot sig. Värmen, känslorna. Det var det enda han sökte efter och det enda han behövde. Varför var han så feg? En fråga. Det var allt som behövdes, att ta steget var i hans ögon omöjligt. De hade gjort det förut, bara legat där, varför var det annorlunda nu? Frågan upprepades om och om igen. Varför? Varför?
Han vågade flytta sig närmre. Hjärtat slog hårdare, snabbare. Hur ska han göra? Det som var så nära var fortfarande så långt bort. Känslan att ha någon nära en, bara dem två, ingen annan. Han krävde inte mycket, absolut inte. Han visste att hon antagligen skulle gå med på det, en tanke som plågade honom. Det enda som hindrade honom var han själv.
Det enda som någonsin kommer hindra honom är han själv. Onekligen var det sant. Tiden gick, han hade redan sett filmen de kollade på, den gick sakta mot sitt slut. Han var där endast för sällskapet. Han flyttade närmre, deras kroppar snuddade vid varandra. Han lade händerna på hennes sida. Det var varmt, sortens värme ingen levande människa kan tycka illa om. Han visste att det var så långt han kunde gå, så långt han tillät sig själv att gå. Filmen var slut, de hade nu gått och lagt sig i varsin säng. Han var fortfarande lycklig, det han hade varit med om kommer han komma ihåg i resten av hans liv.

As Autumn Falls. Möjlig låt? Någon?

As autumn falls there's nothing left but empty words, slowly fading away.
As autumn falls there's nothing left but forgotten promises, never to be held.
As autumn falls there's nothing left but emptiness, tearing us apart, leaving us alone to rot.

Unable to be awaken to our normal selves we remain empty never to live again.
Never to be loved, never to feel the taste of life, never to feel the warmth of another.

Why? I ask myself, why does it have to be like this? With no answer in my hand I stand here, a victim of autumns might, nothing but a slave, a tool to fullfill the demands of this dark world.

Is this the meaning of life? To be tortured, abused by forces far stronger then myself. To be pushed around, constantly being crushed to the ground. Humiliated, dishonored, am I worth no more?

This is our world and it most-likely wont change. Darkness, evil, a constant disease, slowly dragging us down in the filth, letting us handle things we don't need.

I want hope, I truly want to believe that this some day will all fade away. Though, now, I feel nothing but hate. Hate for the world that just causes pain.

Sometimes I ask myself "is this just a game?" "How far can we push them before they all break?" Why can't they see us suffering? We can't take no more pain. Our minds are corrupted, no one is sane.

I've tried to forgive, I've tried to forget. I'll never regret.

Powerless I am, nothing I can do but to watch our world turning to dust.

As autumn falls there's nothing left but emptiness. Emptiness begging to be filled, once again.

I wish I could repair this torn world, I wish that it would live once again.

Summer times.

Their lips met, the feelings of butterflies in their stomachs was overwhelming. Everything around them dissapeared as their eyes met, they were the only who existed in the whole world. They were the only ones that meant something and none could take that feeling away from them. They were happy, having nothing but each other, the only thing they will ever need.
The sun was shining, warming their naked bodies. You could hear nothing but birds in the distance, singing beautifully. It was perfect, everything was just perfect.

.

Kuken och fittan spela boll, kuken vann med 11 - 0

Mhm

The sun was slowly fading away into the horizon. The darkness is coming. The silence of the night scared him, to be surrounded by a dark and cold mist, though the night has a certain charm. The reflection of the moon silently resting on the surface of the sea. A picture almost magical and enchanting. That was the place he went to. A place where no-one judge, a place without evil, a place where he could be himself and no-one else.
It was past midnight, for once he was happy. This was everything he needed, you could only hear a weak sound of the waves hitting the moutain wall, again and again. His eyelids became heavier, he couldn't possibly sleep out here, could he? Not a human as far as the eyes could reach. Being alone was something he enjoyed. As to him he was the only sane person, the only one that matters.

Aftonbladet nästa?

Vi strävar ständigt efter något, gärna är det något vi aldrig kan få, något vi aldrig kan nå. Detta här mänskligt, vi vill gärna lyckas med det omöjliga.Det kan handla om jobb, relationer, det där nysläppta spelet i affären. Jag ser det, jag vill ha det men det är utom min räckhåll. Vi är begränsade, vi slås tillbaka av olika saker, att den ena inte känner detsamma för den andra (Det är väldigt vanligt) Jag ser henne, jag lär känna henne, jag tycker att hon är helt underbar, men.Din nära vän får något som är utom räckhåll för dig, irritation skapas, man frågar sig själv varför man själv inte kan få det, varför skulle jag förtjäna det mindre? Men, ja, vi är begränsade, i det här fallet kan det handla om ekonomi. Alla har det inte lika bra, det är ett öde man får acceptera. Vi blir svartsjuka, vi vill också älska någon, vi vill också bli älskad av någon på samma sätt som paret som håller varandra i handen när de går nedåt gatan. Jag hatar nykära, jag mår illa av par, bara för att jag är avundsjuk, svartsjuk med andra ord, jag önskar, ja.. jag önskar verkligen att jag hade samma sak som de har. Svartsjuka får oss att vilja ha något ännu mer, det tär, det skadar, det får oss att hata, att bli rädda, att bli oroliga. Svartsjuka har fått mig att hata, att bli orolig, precis som alla andra miljarder människor på våran jord, jag är en liten skit i mängden men känslorna är detsamma. Vi känner, det är en underbar sak att kunna känna. Att känna att man betyder något, att känna att man inte är ensam, att det faktiskt finns folk som bryr sig om en. Jag har svårt för det, jag har jättesvårt för det. Jag kämpar, jag försöker ta åt mig det positiva jag hör om mig, lika mycket det negativa. Jag vill tro, jag vill verkligen, då skulle jag antagligen tappa den extremt negativa bilden jag har av mig själv (Nu är jag lite för negativ kanske... så hemsk kan jag omöjligt vara, det är inte humant att ha en sådan negativ självbild) Brist på självfortroende och självkänsla är ett enormt problem som de flesta lider av, det är inte svårt att dölja osäkerheten som ständigt plågar oss, oss alla. Jag har länge haft svårt för att se mig själv som en person som är något, en person som faktiskt betyder något, jag kämpar fortfarande för att acceptera mig själv. Fina kläder, dyra märken, falska leenden, fint språk, allt, allt möjligt. Inte en chans i världen att alla som tjänar bra och har råd med fina saker mår bättre, de är lika mänskliga som alla andra, de har också problem och problem delar man inte med sig av, problem kommer alltid att existera. Jag lovar att i alla fall 80% av de som svarar "Det är bra" När de får frågan "Hur mår du?" gör det på ren reflex för att undvika att dela med sig av känslorna som sakta river sönder vårat sinne innefrån, känslor är inget man delar med sig av, inget jag gärna delar med mig av. Jag gör det, det är ändå en standard fråga i vårat samhälle, för mig är det oftast beroende på hur nära personen som frågar står mig. Gör inte ni också det? Jag gör allt för att hindra andra från att lida av mina problem. Det är inte så att man inte påverkas av hur andra känner sig, jag blir extremt orolig om någon av mina vänner mår det minsta dåligt, jag är rädd att förlora någon, jag är rädd för att bli ensam. Men vem är inte det? Rädslan för att bli lämnad ensam i mörket, utan någon som står en nära är en rädsla alla har.Vi är inte annat än mänskliga. Problem, problem som jag hatar, som antagligen alla andra hatar lika mycket som jag gör, vi är svaga, vi är falska, vi är idiotiska, vi är svaga, ingen är bättre än någon annan även fast många vill tro det. Självklart kan jag mala på om allt negativt med våran ack så komplicerade ras, men samtidigt som är allt det här negativa så har vi konstigt nog flera positiva egenskaper, jag älskar mina vänner för dem de är, jag älskar deras brister lika mycket som jag älskar deras bra egenskaper för att det är något som gör dem unika. Ett problem som jag men även andra lider av, som leder till att andra som står oss nära skadas, vänner, familj, det är att när jag väl uppnått det jag så gärna vill ha, vad händer då? Jo, jag tappar lusten, den sak som betytt så mycket för mig, det som alltid varit ett steg ifrån, när jag får det, när det är i min ägo så är det helt enkelt inte kul längre. Är det bara jag som känner så? Vi är bortskämda, vi är alla egoistiska, vi är alla själviska, vi är alla mänskliga, även jag. Hur skulle din perfekta värld se ut?